fredag 13 januari 2017

Om att längta efter något annat

Nu råkar det sig så att jag under samma vecka läste två blogginlägg som handlar om att längta till något annat. Det råkar i det här fallet vara småbarnsmammor som stått i en kassakö och längtat efter att få ha ett lugnare liv. Just ett sånt liv som personen framför dem i kassakön tycks ha. Ett lugnt liv, ordning i plånboken, snygga kläder och ett liv i ensamhet.
Och visst, jag kan förstå dem. Jag har ju själv varit småbarnsmamma, och ibland blir man så där förfärligt trött och vill mest dra täcket över huvudet och vägra vardagen. Men jag skulle också vilja ta dem i handen och säga: njut nu för det här får ni bara en gång!
Som musiker får man lära sig att på scenen har man bara en chans. Själva livet fungerar ju på samma sätt. Varje dag har bara en chans och sen är den förbi. Livet är förgängligt och vi vet aldrig vad som kommer sedan. En kollega uppmuntrade mig en gång när jobbet kändes extra tungt och sa: "Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har, och göra det bästa av det".
Det hör till människans natur att längta. Ibland längtar vi tillbaka, ibland längtar vi efter något annat eller någon annans liv. Med ett vuxet barn utfluget ur boet, och en man som gått bort kan jag längta efter det som var. Speciellt den här veckan när jag känt mig mera melankolisk än vanligt. Men ändå, vad vet jag om andra människors liv? De andra i kassakön har väl också sina sorger och bekymmer?
Jo, jag kommer hem på kvällen ensam. I hallen möter mig min katt, jag går en runda i den tomma lägenheten, klappar porträttet av min man och säger "Hej Ole!", sätter mig i soffan, slår på TV:n och... just det, längtar att någon var där.
Ta hand om er så länge ni finns!