måndag 20 mars 2017

Men hallå! Vi ska ju alla dö!

Nåddes häromdagen av ett sorgebud från musikvärlden: rocklegenden Chuck Berry har lämnat jordelivet. Det skulle inte varit något speciellt med det, om inte jag hade reagerat på nyhetsuppläsarens kommentar. "Chuck Berry hittades livlös i sin bostad och kunde inte, trots försök, återupplivas."

Alltså vänta nu, Chuck Berry var ju faktiskt 90 år gammal! Kanske det bara helt enkelt var dags för honom att lägga ner gitarren och sälla sig till det himmelska rockbandet? Att bara helt naturligt och lugnt göra sorti från livets scen. Att ja, DÖ helt enkelt. Varför ska man då återupplivas?

Poängen är väl: vi ska alla dö! Tyvärr är det ett faktum som vi sällan ställs inför. Allt fler människor dör på sjukhus (enklast och smidigast så), och de som råkar ha oturen att dö utanför detta väloljade maskineri blir ofta ett problem  för omgivningen. Utöver det tycks vi har svårt att gå med på döden som en del av livet. Men jag tror att ju mera vi accepterar tanken på att vi en dag måste lämna jordelivet, desto mera lär vi oss att uppskatta livet här och nu,  i med och motgång.

Själv går jag inte omkring och tänker på döden hela tiden, men döden har lärt mig att vara ödmjuk inför det sköra som kallas liv. Jag hoppas givetvis på att få bli gammal, men för mig är det är inte så självklart att det blir så. Därför är nuet det jag njuter mest av, och kanske det som kommer inom den närmsta framtiden. Så hemskt mycket längre än det vill jag inte tänka och planera, även om jag förstås på grund av jobbet blir tvungen till att planera framåt i tiden.

Själv tänker jag just nu gå ut och njuta av vårsolen, även om jag borde sätta mig vid datorn och göra upp planer inför resten av vårterminen.

Memento mori - Kom ihåg att du är dödlig

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar