måndag 20 mars 2017

Men hallå! Vi ska ju alla dö!

Nåddes häromdagen av ett sorgebud från musikvärlden: rocklegenden Chuck Berry har lämnat jordelivet. Det skulle inte varit något speciellt med det, om inte jag hade reagerat på nyhetsuppläsarens kommentar. "Chuck Berry hittades livlös i sin bostad och kunde inte, trots försök, återupplivas."

Alltså vänta nu, Chuck Berry var ju faktiskt 90 år gammal! Kanske det bara helt enkelt var dags för honom att lägga ner gitarren och sälla sig till det himmelska rockbandet? Att bara helt naturligt och lugnt göra sorti från livets scen. Att ja, DÖ helt enkelt. Varför ska man då återupplivas?

Poängen är väl: vi ska alla dö! Tyvärr är det ett faktum som vi sällan ställs inför. Allt fler människor dör på sjukhus (enklast och smidigast så), och de som råkar ha oturen att dö utanför detta väloljade maskineri blir ofta ett problem  för omgivningen. Utöver det tycks vi har svårt att gå med på döden som en del av livet. Men jag tror att ju mera vi accepterar tanken på att vi en dag måste lämna jordelivet, desto mera lär vi oss att uppskatta livet här och nu,  i med och motgång.

Själv går jag inte omkring och tänker på döden hela tiden, men döden har lärt mig att vara ödmjuk inför det sköra som kallas liv. Jag hoppas givetvis på att få bli gammal, men för mig är det är inte så självklart att det blir så. Därför är nuet det jag njuter mest av, och kanske det som kommer inom den närmsta framtiden. Så hemskt mycket längre än det vill jag inte tänka och planera, även om jag förstås på grund av jobbet blir tvungen till att planera framåt i tiden.

Själv tänker jag just nu gå ut och njuta av vårsolen, även om jag borde sätta mig vid datorn och göra upp planer inför resten av vårterminen.

Memento mori - Kom ihåg att du är dödlig

torsdag 23 februari 2017

Konst som terapi

Häromdagen tittade jag på ett avsnitt av TV-dokumentären "När livet vänder". Serien behandlar olika människors vändpunkter i livet. Händelser som skakat om och gett livet en ny riktning efter en stor livskris. Det avsnitt jag råkade se handlade om en kvinna vars sambo tog livet av sig just som de väntade sitt första barn. Det känns som om det efter en sån händelse vore helt omöjligt att gå vidare i livet, men hon är ett stort bevis på att det går. Serien kan ses på Yle arenan:

http://arenan.yle.fi/1-2840278

Rekommenderas varmt till alla vare sig man varit med om en kris eller ej!

Själv har jag hittat en ny hobby som för mig blivit liksom en form av meditation, nämligen att måla. Helst med akrylfärg, för då kan man måla över tills man är nöjd. Det är väldigt befriande för jag kan ju inget inom området, förutom den vanliga undervisningen i bildkonsten jag fick i skolan för länge sedan. Därmed finns inga krav på att lyckas. Det som misslyckas är bara att göra om. Jag ska inte besvära er med mina bilder desto mer, men dagens två bilder kom till av två olika orsaker. Den första som inspiration av Johannes Brahms Symfoni nr 4, och den andra på grund av att jag häromdagen råkade skära upp en avaocado på ett grönt skärbräde.

Testa ni också! Jag lovar; man kommer in i ett flow där tankarna ohämmat får flyga omkring medan handen gör sitt arbete. Och min stora idol har länge varit Karin Larsson, fru och musa till den kända konstnären Carl Larsson. Hennes tanke var att handens arbete får synas, d.v.s. att det inte behöver vara så perfekt. Därför bemödade hon sig inte om att fästa trådarna så noga på baksidan av sina vackra handarbeten.

Så skönt att inte behöva vara perfekt!





fredag 13 januari 2017

Om att längta efter något annat

Nu råkar det sig så att jag under samma vecka läste två blogginlägg som handlar om att längta till något annat. Det råkar i det här fallet vara småbarnsmammor som stått i en kassakö och längtat efter att få ha ett lugnare liv. Just ett sånt liv som personen framför dem i kassakön tycks ha. Ett lugnt liv, ordning i plånboken, snygga kläder och ett liv i ensamhet.
Och visst, jag kan förstå dem. Jag har ju själv varit småbarnsmamma, och ibland blir man så där förfärligt trött och vill mest dra täcket över huvudet och vägra vardagen. Men jag skulle också vilja ta dem i handen och säga: njut nu för det här får ni bara en gång!
Som musiker får man lära sig att på scenen har man bara en chans. Själva livet fungerar ju på samma sätt. Varje dag har bara en chans och sen är den förbi. Livet är förgängligt och vi vet aldrig vad som kommer sedan. En kollega uppmuntrade mig en gång när jobbet kändes extra tungt och sa: "Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har, och göra det bästa av det".
Det hör till människans natur att längta. Ibland längtar vi tillbaka, ibland längtar vi efter något annat eller någon annans liv. Med ett vuxet barn utfluget ur boet, och en man som gått bort kan jag längta efter det som var. Speciellt den här veckan när jag känt mig mera melankolisk än vanligt. Men ändå, vad vet jag om andra människors liv? De andra i kassakön har väl också sina sorger och bekymmer?
Jo, jag kommer hem på kvällen ensam. I hallen möter mig min katt, jag går en runda i den tomma lägenheten, klappar porträttet av min man och säger "Hej Ole!", sätter mig i soffan, slår på TV:n och... just det, längtar att någon var där.
Ta hand om er så länge ni finns!