söndag 12 november 2017

En månad av livet

Snart är det en månad sedan jag var på jobb senast. Frånvaron började med höstlov i London ( I´ll be back!) och fortsatte med sjukledighet. 25 oktober blev jag opererad för bröstcancer på Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors och två veckor senare kom resultatet: allt ser bra ut. Två små tumörer har plockats ut och cancern har inte spridit sig, och nu väntar kallelse till cancerkliniken på Mejlans sjukhus. För min del handlar den fortsatta vården om strålbehandling och hormonmedicinering.

Den senaste månaden har gått åt till att bearbeta det nya livet. När livet vänder och tar oväntade steg i olika riktningar är det svåraste (åtminstone för mig) att acceptera att jag inte har full kontroll över mitt liv. Jag kan inte styra över död och sjukdom, tyvärr. Två livskriser inom en tidsrymd på två år kan kännas bittert och orättvist. Å andra sidan, vem har sagt att livet ska vara rättvist? Jag vill tro att det är meningen att vi ska lära oss något av vår tid på jorden vare sig det kommer ett liv efter detta eller ej. Mitt första steg i den riktningen har varit att på allvar börja reflektera över vad JAG vill och inte försöka göra det som jag tror att andra tycker att jag borde göra. Inte så lätt för en "snäll och duktig" flicka.

Just nu är jag mest lättad över att jag inte kommer att behöva cellgifter. Jag har varit barnsligt rädd för smärtor, illamående och hårbortfall. Å andra sidan oroade jag mig även för alla nålstick och smärtor före och efter själva operationen och kan konstatera att det gick ju det med. Människan har en otrolig förmåga att anpassa sig.

Antagligen kommer det säkert bakslag ännu. Det är ju ändå tuffa behandlingar min kropp ska utsättas för. Just nu vore jag väldigt intresserad av att höra om någon har haft positiva upplevelser av hormonmediciner? Jag har snöat in mig på alla eventuella biverkningar och med tanke på dem känns fem år av mediciner som en lång tid. Men en vän med liknande upplevelser uttryckte det så fint med att varje gång en behandling var jobbig tänkte hon på alternativet. Behandlingarna är ju trots till för att förhindra återfall så gott det går.

Det där med återfall oroar ju också även om det i mitt fall har pratats om fina prognoser. Råkade läsa en artikel i Vasabladet om att återfallsrisken av bröstcancer är större än vad man hittills trott, även i fall av goda prognoser. Jaha, så står man där i ruta ett och stampar igen. Fast kirurgen på sjukhuset uttryckte det som så att jag kan ju även bli överkörd av en spårvagn när jag frågade om risken för att bli sjuk igen.

Fatalist som jag är så rycker jag på axlarna och tänker att en vacker dag bär det av härifrån vare sig jag vill eller ej och jag får väl ta det som det kommer då också. Jag hoppas ju att det dröjer väldigt länge förstås, men fascineras inte av dagens tidningsartikel om att framtidens människa kan bli upp till 150 år gammal. Låter rätt jobbigt tycker jag.

Den senaste månaden i mitt liv har känts väldigt lång. Inte så att jag skulle haft tråkigt, utan snarare för att jag hunnit tänka så många tankar. Det är ingen slump att jag just nu började läsa Bodil Jönssons "Tio tankar om tid". Hon konstaterar att tid är det enda vi har, något som jag vill fördjupa mig i. Jag brukar gärna vilja dela Christoph Treiers kloka tankar på Facebook. Gårdagens motto var:

"Ställ dig själv frågan om det du gör idag, leder dig ett steg närmare dit du vill vara imorgon"

Men om man är nöjd, behöver man då ställa den frågan? Kanske inte, det är upp till var och en att bestämma själv.

Själv ska jag börja jobba på onsdag. Hur det ska gå för en trött flöjtpedagog, som emellanåt bara får lov att lägga sig en stund, får vi väl se. Jag hoppas på det bästa och gott så.




onsdag 11 oktober 2017

Om att inte få välja

Ibland kommer de där stunderna i livet när man inser att nu finns det inga möjligheter att välja. Man får finna sig i sitt öde och göra det bästa av det. Den här hösten har det blivit väldigt uppenbart för mig. Nu kommer det en tid för att pausa och se vart livet bär av efter det. Att det just råkar ske i oktober, den månad som blivit symbolen för bröstcancer, känns nästan lite för ironiskt. Men sanningen är att den här berättelsen började redan i slutet av augusti. Eller ännu tidigare, när några celler i min kropp bestämde sig för att "go crazy".

Det började med att jag efter två tunga år för första gången på riktigt såg fram emot att börja jobba efter sommaren. Mycket skulle fixas och ordnas i början av terminen och i samma veva kom kallelsen till rutingranskning för mammografi. "Nej, det där hinner jag inte med nu", tänkte jag och var väldigt nära att bara skippa hela saken. Men kom på andra tankar, flyttade tiden och gick i alla fall. Två veckor senare ligger brevet på hallgolvet och jag var nöjd med att svaret kom så snabbt tills jag insåg att det stod att jag måste undersökas igen. Nya röntgenbilder, ultraljud och biopsi, och en vecka senare bekräftelse: jag har en tumör i ena bröstet.

Den känslan var mycket lik den känslan när jag fick veta att min man gått bort. Allt stannar, allt blir overkligt och jag kunde inte fatta att jag som känner mig så frisk inte är det. Helst av allt hade jag sjunkit genom jorden ner i någon mörk håla och började smått planera vad som ska spelas på min begravning. Jag vet, det låter helt dumt men det är så jag funkar. Skräckscenariot först!

Men jag har ju en enorm tur och det är faktiskt inte alla som har det! Min cancer har upptäckts av en lycklig slump i ett väldigt tidigt skede. Tumören är mycket liten och den har inte spridit sig. Åtminstone ser läget ut så just nu. Kontakten med sjuksköterskor och läkare har hittills var mer än positiv och vårdkedjan rullar på effektivt. Redan 25 oktober sker operationen på Helsingfors universitets centralsjukhus och efter det får vi se hur resten av hösten ser ut.

Det som just nu är mest spännande är att jag idag fick en radioaktiv markör insatt för att kirurgen ska hitta tumören när den ska tas bort. Det som är spännande med det är att jag ska hinna med en liten semester till London innan jag opereras, och det KAN hända att jag får larmet att gå i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Reser med röntgenbilderna med i handväskan, "just in case" jag behöver bevisa att det radioaktiva finns inne i mig.

Till råga på allt råkade jag just den här veckan få ryggskott. Så OM man får välja mellan något så väljer jag hellre att bli stucken med långa nålar två gånger (första försöket med att sätta in den radioaktiva grejen på sjukhuset misslyckades idag) än att ha ryggskott. Efter att ha varit med om dom smärtorna i ryggen önskar man inte ens att ens fiender ska behöva vara med om det. Kirurgen trodde glatt att det är min rygg som sympatiserar med mig just nu. Känns inte så värst sympatiskt enligt mig.

Rosa oktober är en fin sak, men hellre än hjärtan på Facebook vill jag understöda cancerforskningen med pengar. Varje år insjuknar ca 4000 kvinnor i Finland i bröstcancer. I år råkar jag vara en av dem. Finland lär ha bland den bästa cancervården i världen - ännu en sak att vara tacksam över. Och förhoppningsvis är detta bara en liten paus i livet och sen fortsätter jag efter det. Fast kanske inte riktigt på samma sätt.

Jo, jag är också ledsen. En diagnos skapar alltid oro hos en själv och hos de nära och kära, men jag är också tacksam och imponerad över vården inom det här området. För att citera röntgenläkaren säger jag: "Vilken tur jag har!", trots allt.

tisdag 27 juni 2017

Efterlevande i två år

Nu har det gått två år sedan jag fick det där telefonsamtalet man bara får i filmer. Telefonsamtalet där jag hör en röst i andra ändan som säger att nu har det inte gått bra. Telefonsamtalet du inte vill ta in i dina sinnen, utan där du blir så liten att du helst bara vill gömma dig och aldrig komma fram igen. Telefonsamtalet som meddelar att den du levt tillsammans med i över 20 år inte finns mera. Två år, två långa år, men även på ett sätt väldigt korta år.

Efter två år har sorgen ändrat form och förvandlats till ett luddigt och mjukt vemod. Tillsammans med min son kan vi prata om minnen, för minnen av en en avliden person är viktiga. Hur ska man annars veta att den personen har funnits? "Nu gjorde du en riktig pappaparkering!" kan jag utbrista och så skrattar vi båda. Vem annan kunde helt lugnt placera bilen tvärs över parkeringsrutan utan att bekymra sig?

Jag har ännu svårt att kalla mig änka och använder hellre benämningen efterlevande. Det är ju just det jag är: efter och levande! Jag njuter av livet och undrar nyfiket vad det ännu kan ha att ge. Jag tror att han hade unnat mig att leva vidare fullt ut. Utan dåligt samvete och bekymmer om hur han har det nu. Jag vet att han tänkte på döden på samma sätt som när lampan släcks om kvällen. Först är det ljust och sen är det bara mörkt.

Själv har jag en bild om hur han i dödsögonblicket klev ur sin trasiga kropp, sträckte förvånat på sig och gick sin väg utan kryckor. Den bilden är en stor tröst. Man liksom bara skuttar över till andra sidan, sträcker på sig och tar itu med det nya livet. Jag föreställer mig att han sitter med en öl på puben och en dag är det min tur att komma efter och mötas av orden: "Jasså, kommer du nu?!"

Fram till dess hoppas jag att äventyret väntar om hörnet! Sorgen har sin tid, liksom det nya livet även har sin. Det finns alltid ljus bakom hörnet, även i livets mörkaste stunder.


                                                           Fotografier: Kasper Dalkarl

måndag 1 maj 2017

Dagar av lycka, dagar av sorg och dagar av ensamhet

Jag har flera gånger på sista tiden fått frågan hur det går, och svaret är att det går bra. Ja, eller det korrekta svaret borde kanske vara att det går varierande. För det mesta går det bra, men så kommer alla dessa helgdagar: nyår, påsk, valborg, midsommar, jul, och då är det mins sagt varierande.

Känslan av ensamhet är den svåraste. Känslan av att alla andra har fest, medan jag varit tvungen att gå hem i ett mycket tidigt skede. Eller ännu värre, inte ens blev bjuden. Fat ändå; jag tror att det finns många andra ensamma människor, så kanske vi borde ordna vår egen fest?

Trots allt, solen skiner och imorgon är det äntligen vardag! Edith Södergran har sagt det mycket bättre än jag någonsin kan:

Nordisk vår

Alla mina luftslott har smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten, 
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel, och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Trevlig första maj!


måndag 20 mars 2017

Men hallå! Vi ska ju alla dö!

Nåddes häromdagen av ett sorgebud från musikvärlden: rocklegenden Chuck Berry har lämnat jordelivet. Det skulle inte varit något speciellt med det, om inte jag hade reagerat på nyhetsuppläsarens kommentar. "Chuck Berry hittades livlös i sin bostad och kunde inte, trots försök, återupplivas."

Alltså vänta nu, Chuck Berry var ju faktiskt 90 år gammal! Kanske det bara helt enkelt var dags för honom att lägga ner gitarren och sälla sig till det himmelska rockbandet? Att bara helt naturligt och lugnt göra sorti från livets scen. Att ja, DÖ helt enkelt. Varför ska man då återupplivas?

Poängen är väl: vi ska alla dö! Tyvärr är det ett faktum som vi sällan ställs inför. Allt fler människor dör på sjukhus (enklast och smidigast så), och de som råkar ha oturen att dö utanför detta väloljade maskineri blir ofta ett problem  för omgivningen. Utöver det tycks vi har svårt att gå med på döden som en del av livet. Men jag tror att ju mera vi accepterar tanken på att vi en dag måste lämna jordelivet, desto mera lär vi oss att uppskatta livet här och nu,  i med och motgång.

Själv går jag inte omkring och tänker på döden hela tiden, men döden har lärt mig att vara ödmjuk inför det sköra som kallas liv. Jag hoppas givetvis på att få bli gammal, men för mig är det är inte så självklart att det blir så. Därför är nuet det jag njuter mest av, och kanske det som kommer inom den närmsta framtiden. Så hemskt mycket längre än det vill jag inte tänka och planera, även om jag förstås på grund av jobbet blir tvungen till att planera framåt i tiden.

Själv tänker jag just nu gå ut och njuta av vårsolen, även om jag borde sätta mig vid datorn och göra upp planer inför resten av vårterminen.

Memento mori - Kom ihåg att du är dödlig

torsdag 23 februari 2017

Konst som terapi

Häromdagen tittade jag på ett avsnitt av TV-dokumentären "När livet vänder". Serien behandlar olika människors vändpunkter i livet. Händelser som skakat om och gett livet en ny riktning efter en stor livskris. Det avsnitt jag råkade se handlade om en kvinna vars sambo tog livet av sig just som de väntade sitt första barn. Det känns som om det efter en sån händelse vore helt omöjligt att gå vidare i livet, men hon är ett stort bevis på att det går. Serien kan ses på Yle arenan:

http://arenan.yle.fi/1-2840278

Rekommenderas varmt till alla vare sig man varit med om en kris eller ej!

Själv har jag hittat en ny hobby som för mig blivit liksom en form av meditation, nämligen att måla. Helst med akrylfärg, för då kan man måla över tills man är nöjd. Det är väldigt befriande för jag kan ju inget inom området, förutom den vanliga undervisningen i bildkonsten jag fick i skolan för länge sedan. Därmed finns inga krav på att lyckas. Det som misslyckas är bara att göra om. Jag ska inte besvära er med mina bilder desto mer, men dagens två bilder kom till av två olika orsaker. Den första som inspiration av Johannes Brahms Symfoni nr 4, och den andra på grund av att jag häromdagen råkade skära upp en avaocado på ett grönt skärbräde.

Testa ni också! Jag lovar; man kommer in i ett flow där tankarna ohämmat får flyga omkring medan handen gör sitt arbete. Och min stora idol har länge varit Karin Larsson, fru och musa till den kända konstnären Carl Larsson. Hennes tanke var att handens arbete får synas, d.v.s. att det inte behöver vara så perfekt. Därför bemödade hon sig inte om att fästa trådarna så noga på baksidan av sina vackra handarbeten.

Så skönt att inte behöva vara perfekt!





fredag 13 januari 2017

Om att längta efter något annat

Nu råkar det sig så att jag under samma vecka läste två blogginlägg som handlar om att längta till något annat. Det råkar i det här fallet vara småbarnsmammor som stått i en kassakö och längtat efter att få ha ett lugnare liv. Just ett sånt liv som personen framför dem i kassakön tycks ha. Ett lugnt liv, ordning i plånboken, snygga kläder och ett liv i ensamhet.
Och visst, jag kan förstå dem. Jag har ju själv varit småbarnsmamma, och ibland blir man så där förfärligt trött och vill mest dra täcket över huvudet och vägra vardagen. Men jag skulle också vilja ta dem i handen och säga: njut nu för det här får ni bara en gång!
Som musiker får man lära sig att på scenen har man bara en chans. Själva livet fungerar ju på samma sätt. Varje dag har bara en chans och sen är den förbi. Livet är förgängligt och vi vet aldrig vad som kommer sedan. En kollega uppmuntrade mig en gång när jobbet kändes extra tungt och sa: "Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har, och göra det bästa av det".
Det hör till människans natur att längta. Ibland längtar vi tillbaka, ibland längtar vi efter något annat eller någon annans liv. Med ett vuxet barn utfluget ur boet, och en man som gått bort kan jag längta efter det som var. Speciellt den här veckan när jag känt mig mera melankolisk än vanligt. Men ändå, vad vet jag om andra människors liv? De andra i kassakön har väl också sina sorger och bekymmer?
Jo, jag kommer hem på kvällen ensam. I hallen möter mig min katt, jag går en runda i den tomma lägenheten, klappar porträttet av min man och säger "Hej Ole!", sätter mig i soffan, slår på TV:n och... just det, längtar att någon var där.
Ta hand om er så länge ni finns!