onsdag 16 november 2016

1 år, 4 månader och 20 dagar

Det tog exakt 1 år, 4 månader och 20 dagar att få det slutliga beskedet i min hand. Det som berättade varför min man oväntat dog den 26.6.2015. Egentligen var inte beskedet någon överraskning, med facit på hand borde jag/vi kanske ha förstått att något var på gång långt tidigare. Man kan förstås tänka på allt man kunde ha gjort för att förhindra det inträffade, men det kan ju hända att slutresultatet hade varit det samma.

Nu är cirkeln sluten kunde man ju tycka, men det känns snarast rätt så tomt. Jag är lättad över att brevet kom som ett rekommenderat brev som skulle hämtas ut på posten. På så sätt hann jag förbereda mig mentalt och väntade några dagar innan jag äntligen hämtade hem det. Att läsa det var inte heller så hemskt som jag hade föreställt mig, även om jag mådde lite illa på vägen hem. Att veta är bättre än att inte veta.

Det känns sorgligt att centraliseringen i vårt land har lett till många orättvisor. På vissa orter får de anhöriga veta dödsorsaken inom några månader, och på andra ställen måste man vänta över ett år. Som anhörig har man inte så mycket mera att säga till om efter det att myndigheterna tagit hand om den avlidnes kropp. Därför minns jag med värme vår begravningspräst ord mitt i den värsta chocken och krisen: "Kom ihåg att han fortfarande är din man!".

Min man var inte rädd för att dö. Vi pratade många gånger om det. Han tyckte speciellt mycket om inledningsraden till Z. Topelius dikt "Vintergatan": "Och nu är lampan släckt...". Så föreställde han sig döden liksom en lampa som bara släcks på kvällen när man ska sova. Högst troligen uppfattade han aldrig att han dog, han bara tog det plötsliga klivet ut i det okända. Det där som vi inte har någon vetskap om vad det är.

Att dö är inte svårt för de döda. Att dö är svårt för de som blir kvar.