onsdag 29 juni 2016

Om att vara hemma och ändå inte

Sedan 1990 har jag bott i Nyland, men spenderat tid i Österbotten varje sommar. Sommaren 2002 gick en dröm i uppfyllelse och vi köpte ett litet torp i Vörå. Eller " tär heim" som man säger här. Men det där med hemma är svårare än man tror, för när jag är i Nyland så längtar jag till Österbotten, och när jag är i Österbotten känner jag mig hemma men ändå inte. Kanske är det så att jag egentligen är hemma någonstans mittemellan, skulle vara Tammerfors då kanske.

Samma känsla gäller min nya status som änka, en titel som jag förövrigt tycker mer än illa om. För hur ska folk bemöta någon som gått igenom en stor sorg? I början är det ju på sin plats att bemöta den sörjande med ett enkelt deltagande, men ju längre tiden går desto mera pinsamt blir det. Helst låtsas omgivningen som ingenting, för vem vill väl prata om döden hela tiden? Man blir lätt lite nojig och hoppas mest på att slippa stöta på någon bekant när man går till butiken. Och även om jag inte stöter på någon bekant så känns det som om jag har ordet "änka" stämplat i pannan. Men det som ändå är svårare att stå ut med är omgivningens tystnad än det att någon vågar kommentera det som har hänt.

Nej, jag bestämde mig i ett tidigt skede att vara efterlevande. Det känns liksom mera mänskligt. Och om någon undrar hur man ska bemöta mig, så är svaret att man kan vara sig själv. Det bästa bemötandet på mycket länge fick jag igår på den lokala handarbetsaffären, när den enkla frågan löd: "Hur ser din vardag ut nu för tiden?". En rak och enkel fråga, lätt att besvara. Vardagen ser faktiskt riktigt ok ut.

Det finns många andra situationer där varken jag eller mina medmänniskor känt sig hemma det senaste året. Eftersom döden är dold i din moderna människans medvetande så har vi inte de rätta koderna för vad vi ska säga och hur vi ska reagera när vi möter en människa i sorg. Jag har ofta hört orden "jag vet hur det känns", och i början fick jag trösta många människor mera än vad de tröstade mig. Samtalet gled ofta in på deras egna upplevelser. Tyvärr orkar den sörjande inte bry sig om sådana saker just då. Man behöver ju själv bli sedd och hörd. Faktum är att det inte behövs så mycket ord. Det räcker med en kram eller en annan gest som visar att man bryr sig. Ett annat misstag som omgivningen gör är att säga: "Hör av dig när du behöver sällskap!". Det är en garanti för att man aldrig hör av sig igen, man orkar helt enkelt inte. Man brukar säga att i nöden vet man vem ens verkliga vänner är, och tyvärr stämmer det rätt så långt. Ens verkliga vänner är de som gång på gång drar upp dig ur ditt svarta hål. Jag har även också fått höra hur stark jag är. Visst, men vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö? Jag tror inte att ni skulle göra det heller, alltså reser man sig, biter ihop och kämpar vidare.

För mig håller ordet "hem" på att sakta ta en ny skepnad. Jag skapar en ny vardag med nya rutiner, och försöker reda ut vem jag är i den här nya situationen. Var mitt slutliga hem kommer att vara är just nu ganska öppet, en tanke som känns både svindlande och spännande. Och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig så är mitt hem just nu en röd liten stuga, men i mitten av augusti kan det hända att jag tänker annorlunda. Så är jag tillbaka i detta eviga mittemellanland igen någonstans mellan Österbotten och Nyland, eller tvärtom.


måndag 27 juni 2016

Om att mötas på en tågstation



Livet är fyllt av före och efter. Vi minns vad vi gjorde just den här speciella dagen ett år senare. Dagen när andra världskriget bröt ut, mordet på president Kennedy, den första månfärden, dagen när ABBA vann Eurovision Song Contest, den 11 september, brexit och en oändligt lång lista av andra händelser. Alla händelser har vi inte själv upplevt. Vi har läst om dem, sett om dem på TV och ärvt dem av tidigare generationer.

 För ett år sedan, just den här dagen, gjorde jag mitt livs längsta tågresa från Åbo till Tervajoki. Jag hade sent kvällen innan fått veta att min man oväntat dött, men jag förstod det inte. Jag tittade ut genom fönstret på det regnvåta landskapet, det såg mera ut som höst än mitt i sommaren, tårarna rann, men jag förstod inte varför. Jag hade fått en tågbiljett i första klass och konduktören försökte vänligt erbjuda kaffe och tidningar. Jag avböjde och sa att allt är bra, men det var ju inte bra. Hur skulle det någonsin kunna bli bra igen?

Väl framme på tågstationen i Tervajoki möttes jag av min son och min syster. Vi kramade om varandra och var alla matta efter allt för lite nattsömn. Själv hade jag inte sovit alls och efter 24 timmars vaka börjar man lätt bli lite konstig. Jag minns att jag sa: "Han sa igår att nu kommer sommaren". Han hade otåligt följt med väderleksrapporten och äntligen efter veckor av regnande hade det utlovats sol och värme. Han var glad. Han var glad för att jag skulle komma hem, hem till vår stuga på landet, glad för solen, glad för att vi skulle vara två igen, glad för att han skulle få hjälp med saker han inte klarade av på grund av sitt handikapp. Inget av det här sa han högt, han var ju en ödmjuk och anspråkslös människa, nästan för bra för den här världen som en av våra vänner uttryckte det. Men jag kunde höra det i rösten. Fast vår son tyckte att pappa hade låtit lite ledsen när de hade pratat i telefonen kvällen innan. Så olika vi kan uppfatta en människas röst.

Vi var tysta i bilen, jag tittade på blommorna vid vägrenen och på telefonen och undrade över att en okänd nummer hade försökt nå mig. Det visade sig vara en polis som ville redogöra för händelseförloppet vid vår stuga kvällen innan. Jag måste ta ställning till nya saker som rättsobduktion i Tammerfors, vilka mediciner han hade tagit, var hans sjukjournaler kunde hittas och var begravningen skulle ske. Saker som var svåra att ta ställning till eftersom jag på något underligt sätt trodde att han skulle komma tillbaka, att det hela var en idiotisk dröm och snart skulle den ta slut. En känsla av overklighet, som jag nu efteråt har förstått är helt vanlig på grund av chock.

Idag ett år senare vet jag att man klarar av mycket mera än man tror. Att när det hemskaste av allt det hemska händer så finns det ändå kraft någonstans. Idag ett år senare är det vår son som sitter i tåget på väg upp till Österbotten. Han har haft en fin studietidtid i Italien och nu finns det andra utmaningar att ta itu med här hemma. Idag ett år senare blir det ett gladare och lyckligare möte på tågstationen. Trots att det regnar och stormar ute är sommaren ändå här.

måndag 6 juni 2016

Om att läsa Finlandssvensk litteratur



Det är någon av de allra sista dagarna i maj. Jag kör bil norrut mot Österbotten genom ett grönskande sommarlandskap. Sommaren är tidig i år, våren hann jag knappt märka något av, och längs med vägrenarna blommar redan midsommarblomster. Mitt enda sällskap i bilen är katten, som nöjt sover i sin bur, och radio Vega. Eller ja, radio Vega där man kan få upp stationen i bilradion. Någonstans före Tammerfors och vidare norrut är det de finska kanalerna som gäller, men så där lagom mellan Parkano och Jalasjärvi kommer Vega tillbaka. Två män, som verkar veta allt om allt, för en diskussion och får mig att börja lyssna. Det handlar om att skriva i Svenskfinland. Den ena utgjuter sig om hur dåliga de finlandssvenska författarna är, eller snarare hur bekväma de är. De lever på Kulturfondens stipendier, behöver inte leva på sin litteratur och skriver böcker som handlar om livet i Svenskfinland på ett sådant sätt att ingen annan i världen kan vara intresserad av det, har en försäljning på 50 böcker och kallar sig författare.
Jo, han har ju i princip rätt. Att skriva handlar väl att delvis reflektera över sin egen omgivning, och om man tillhör en liten minoritet i Finland så kanske omvärlden faktiskt inte är så intresserad. Vi skulle kanske vilja att människorna i Sverige bryr sig om oss, men de tycks ju inte heller vara så intresserade. Själv tycker jag om att läsa böcker av Finlandssvenska författare just på grund av igenkänningsfaktorn, men jag fattar poängen: man kan ju inte leva som professionell skribent på det sättet...eller? Några kan ju faktiskt, men det är de få som når toppen och har turen att bli översatta till olika språk, och skriver så universellt att vilken som helst människa kan förstå vad boken handlar om.
Det kan ju hända att den här radiodiskussionen var lite tillspetsad med flit. Åtminstone tänker jag ägna sommaren åt att kolla in biblioteket på landet och deras urval av nya böcker (som brukar vara glädjande stort). Sommaren är min tid för läsning och reflektion, tid att varva ner och njuta av det långsamma livet. Min läsning under vintern har mest bestått av litteratur om sorg och död, nu är det dags att läsa om livet.

torsdag 2 juni 2016

Papperstidning eller digital

Hufvudstadsbladet tvingas att ta itu med ordentliga sparåtgärder, som bland annat nu kommer att märkas mera tydligt för läsare i Österbotten i och med att tidningen byter tryckeri och distribueringen ändras. Morgontidningen delas ut med posten och helgens tidningar fås först på måndagar! Om man som jag är född österbottning, bor i huvudstadsregionen sedan 1990-talet och skulle ha lust att hålla sig "up to date" med vad som händer i den gamla hemtrakten har detta alltid varit ett öde om man vill prenumerera på Vasabladet. VBL når inte ens Nyland samma dag, utan delas ut först som gårdagens tidning och på måndag eftermiddag dimper fredagens, lördagens och söndagens tidningen ner igenom postluckan. Det här ledde till att jag till vardags har haft HBL och om somrarna på stugan i Österbotten unnat mig lyxen av att även prenumerera på VBL.

Förra sommaren gjorde en förändrad livssituation mig tvungen att fråga mig själv vad jag har råd med. Konstaterade att en helårsprenumeration av HBL är dyr och att det blir hälften billigare att prenumerera digitalt, så jag beslöt att satsa på tidningen enbart digitalt. Men aldrig har jag saknat papperstidningen så mycket! Den hör ju ihop med morgonkaffet och starten på den nya dagen. Aldrig har jag heller läst HBL så slarvigt eller glömt bort att jag prenumererar på en dagstidning, och det värsta av allt samma artiklar som man hittar på webben och länkade till Facebook finns ju också tryckta i papperstidningen (som jag har digital tillgång till). Så vad göra? Som läsare är man som en åsna mellan två hötappar, och börjar till slut undra om man ens behöver en dagstidning överhuvudtaget.

Tiderna ändras och vi med dem, digitaltiden är här för att stanna. Kunde papperstidningen se annorlunda ut? Kunde den ha ett annat, djupare innehåll än det vanliga nyhetsflödet vi ser dagligen via dator, läsplatta och TV? Kunde man satsa mera på kultur, mera förklarande artiklar om världshändelser och politiska skeenden i hemlandet, intervjuer med mera? Kunde papperstidningen vara något som det inte är så farligt om man inte får den varje dag, men har ett så intressant innehåll att man ändå vill ha den? Framförallt: kunde papperstidningen sluta att vara en blek kopia av det redan producerade nyhetsflödet på nätet?

Här hittar du en insändare om saken:

https://www.hbl.fi/artikel/tidningen-ar-viktig/