tisdag 26 april 2016

YLE skriver om den långa väntan på obduktionssvar

Min son har på Facebook delat en intervju från YLE:s hemsida, som handlar om samma fråga vi själva undrat över i tio månaders tid; nämligen var dröjer svaren från min mans obduktionsrapport? Tydligen gäller ju det här dilemmat enbart om du dör hemma eller någon annanstans. Om du har den goda turen att dö på ett sjukhus, så är allt ok. Då blir du obducerad av sjukhusets obducent, och de anhöriga kan få ett snabbare svar på sina frågor. Det som framkommer i YLE:s artikel är att det finns många omständigheter som fördröjer denna process. Allt från att det måste vara en polis närvarande vid obduktionstillfället, undersökningar som ska göras på universitetssjukhuset (i vårt fall i Tammerfors) och papper som ännu ska gås igenom hos polisen i Vasa och eventuellt tilläggsutredningar som behöver beställas. Allt det här var nytt för mig, och i Januari när jag ringde och frågade om läget till polisen i Vasa så var det ingen som nämnde alla dessa saker. Att polissekreteraren enbart talade finska är dessutom en helt annan historia. Jag kan bara konstatera att de senaste tio månaderna har mitt finska ordförråd utökats med de mest konstiga ord.
Till syvende och sist, vad spelar det för roll? De döda är ju redan borta. De har inte bråttom, men vi efterlevande har bråttom.  Vi behöver få veta orsaken till varför det mest obegripliga av allt har hänt. Varför en när och kär rycktes bort i förtid. Det handlar också om val och acceptans. Om jag hade fått välja mellan obduktion eller inte obduktion hade jag valt det senare alternativet. Då hade jag accepterat livets gång, livet är ju som bekant inte alltid rättvist. Jag hade antagit att en massiv sjukdomsattack avslutade min mans liv, och att ingen hade kunnat påverka det även om vi hade varit med när det hände. Men som saken är nu, ligger denna fråga och gnager i bakhuvudet. För att inte tala om våndan inför den där dagen när brevet ligger på hallgolvet. Vad står det i det, och kommer jag att förstå vad texten ens betyder? Jag har ju förstått att rapporten är skriven på yrkesspråk och inte alls lätt att förstå för en vanlig människa.
Jag tror att döden var lättare att ta till sig tidigare. I dagens läge är den en institution och fylld med obegriplig byråkrati. Sorgen ska klaras av snabbt och behändigt, och så fortsätter allt som vanligt. Visst, allt fortsätter ju men inget är mera som vanligt. Det jag sist och slutligen önskar mig är bara lite mera medmänsklighet, även bland alla dessa byråkrater. Inför döden är vi alla lika små 

söndag 24 april 2016

Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död

Efter min mans bortgång hade jag ett stort behov av att läsa böcker om död och sorg. Jag ville få bevis på att allt det här jag upplevde, och ännu upplever, är sant. Få bekräftelse på att även någon annan varit med om samma sak, och att det tillstånd jag gick igenom skulle gå över. De flesta böcker jag kom över gav ingen större tröst. Antingen var de för religiösa, behandlade en värld som inte berörde mig och mina upplevelser, eller så var de helt enkelt bara för dåligt skrivna. Den första boken som riktigt berörde var Anna Lindmans "Den där jävla döden". En bok som går in på djupet på frågor om liv och död, förklarar vad som händer sen, vad de efterlevande ska göra, och vad omgivningen bör och inte bör göra.

Jag har många gånger tänkt att jag får väl skriva den där boken själv då om ingen annan kan göra det. Men häromdagen fick jag ett lästips som verkligen berörde mig och min historia, nämligen boken "Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död". Boken är skriven av två kvinnor, Marita Warborn Lundgren och Christina Karlberg, som båda mist sina män plötsligt och oväntat mitt i livet. I boken berättar de turvis om hur det är när det allra svåraste händer, eller "jordbävningen" som de båda kallar dödens plötsliga intrång. De berättar om den förvirrande tiden från dödsbudet fram till begravningen, och hur man sen ska försöka leva vidare i det kaos som finns omkring en. I boken får också vänner, barn, släktingar och nya livspartners komma till tals. Boken berättar även om hur man i början räknar minuter, timmar och dagar. Själv har jag inte räknat dagar, men nog veckor och månader, och absurt nog tycks jag ha lättare att ha koll på en dödsdag än min egen bröllopsdag. Och det viktigaste av allt; boken är ett bevis på att man klarar mycket mera än man tror.

Idag har jag haft en dålig dag. Inga hurtiga tillrop om att "skärpa till sig, gå ut i solen eller städa garderoben så känns allt bättre" hjälper i sådana lägen. Jag har lärt mig att tillåta de dåliga dagarna, gå tillbaka i sängen, sova lite, och kanske gråta lite. Efter att ha gjort det idag, började jag läsa den här boken och kom underfund med att boken jag saknat behöver jag inte skriva. Den är redan skriven. Och vilken tur att den dåliga dagen inföll på en söndag, så att jag fick ha dagen alldeles för mig själv!

                                                   
                                                Du vet aldrig hur stark du är,
                                                   förrän att vara stark
                                                  är det enda val du har.

                                                                              Bob Marley

fredag 22 april 2016

Motivation

Igår dök en av mina begåvade, unga flöjtkonstnärer upp på lektionen tillsammans med sin mamma. Ärendet var att, förutom att ha flöjtlektion i vanlig ordning, ha en diskussion om motivation. Eller snarare brist på motivation. Jag startade diskussionen med att fråga henne vad ordet "motivation" betyder. Hon blev rätt så ställd av frågan, och jag kunde snabbt konstatera att hon använder ett ord som de vuxna satt i munnen henne.

Mitt uppdrag som flöjtlärare var inte att övertala henne att fortsätta spela, för till det krävs det mera än de vuxnas önskan om att barnet ska fortsätta sin hobby. Helt egoistiskt kunde jag ju ha tänkt på mig och mitt jobb, men jag ville försöka få henne att förstå vad det innebär att lära sig att spela ett instrument. Att vägen till kunskap är lång och stenig, och fylld av dagar när man har lust att slänga iväg flöjten all världens väg. Och att belöningen kommer långt senare när man plötsligt får till det där med en svår rytm, någon knepig, teknisk sak och behärskning av ton och klang. Det viktigaste var att få henne att inse att man måste våga kommunicera med sin flöjtlärare, berätta vad man vill och vilken musik man tycker om. Men kanske det viktigaste av allt, att få henne att förstå att jag inte blir arg om hon slutar. "Jag blir inte arg. Nog ledsen i själen, men det går över!", var min kommentar och jag tror att en strimma av lättnad tändes i de vackra, blåa ögonen.

Själv har jag haft ett läsår fyllt av tvivel på mitt jobb. I kölvattnet av en stor livskris följer de stora frågorna: Varför gör jag detta? Vad är meningen med att undervisa flöjtspel? Och om jag ska göra något annat, vad är det? Det kan ju te sig som ett rätt så betydelselöst jobb, men utan musik, konst och kultur vad är livet då? Mitt jobb är inte att göra eleverna till proffsmusiker. Den banan är endast några få förunnade. Däremot är mitt jobb att visa på det sköna och vackra i livet, även om det kan vara svårt för både elever och lärare att alltid förstå. Denna tanken bekräftades åter igen häromdagen, när TV-nyheterna kunde berätta att konserter med klassisk musik drar mer publik än någonsin till våra konsertsalar i Finland. I tider av kaos, otrygghet och kris behöver vi de sköna konsterna för att stå ut med verkligheten. Eller för att för en kort stund bara drömma oss bort.

Vad är då motivation? Enligt Wikipedia kan motivation förklaras så här:

 "Motivation är det psykologiska kännetecken som ger en organism drivkraft, det vill säga väcker den till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar."

Eller som vi båda konstaterade igår att motivation för att spela måste vara en inre önskan att få göra det, en önskan som varken föräldrar eller lärare kan skapa åt en. Däremot kan vi vuxna vara de som stöder, tjatar och bär när motivationen tryter. Det behövs lite morötter ibland för att locka fram motivationen. Själv återkommer jag med jämna mellanrum till Annu Tuovilas doktorsavhandling "Mä soitan ihan omasta ilosta!". I den framkommer i intervjuer med barn i åldern 7-13 år att de för det mesta spelar på grund av glädjen att spela, inte för att de skulle ha ett behov av att avlägga olika prov i musikinstitutet eller för att spelandet måste vara särskilt målinriktat. Där kommer också tydligt fram hur svårt det är för barn att säga att de vill sluta spela, oftast för att de inte vill göra sina föräldrar eller sin lärare ledsen.

Därför ville jag helt enkelt säga: "Jag blir inte arg om du slutar. Jag blir nog ledsen i hjärtat och själen, men det är mitt problem och det går över".

söndag 3 april 2016

Himlen runt hörnet

I mitt jobb gäller det att försöka hålla sig lite uppdaterad på vilken musik som är pop bland eleverna. I höstas frågade en av mina ungdomar i min flöjtklass om hon och hennes kompis skulle få spela Kygos "Stole the Show". Låten var till en början helt obegriplig, för mig alltså, men skam den flöjtpedagog som ger sig. Med lite hjälp av en kollega gjordes ett arrangemang för flöjtorkester och piano, och slutresultatet framfördes på konsert idag. Och vilken succe' det blev!

Själv ville jag ju visa att jag också är poppig. Här är det inte bara Bach och Beethoven som gäller, utan Mauro Scocco och Lisa Nilsson minsann! Behöver jag berätta om elevernas reaktioner? Lisa Nilsson hade de flesta inte hört om, och de som eventuellt hade det konstaterade att: " Jaha, det är sån där mamma-musik". Men ur olika fördomar kan det födas något bra. Efter att ha tränat Kygos låt några månader konstaterade jag till slut att den ju är helt ok. Och jag tror faktiskt att flöjteleverna tyckte att "Himlen runt hörnet" inte var så dåligt trots allt. Speciellt som vi lyckades baka in lite improvisation, och samspel över olika musikgenrer. För att inte tala om den unga sångsolisten, som skulle ha glatt orginalsångerskan mer än väl!

Själv firade jag gårkvällen med att uppleva Lisa Nilsson live i Finlandiahuset.  Jag håller med, det är nog sån där mamma-musik.  Men ack så skön sådan, för att inte tala om Lisas underhållande prat mellan låtarna. Känns lite som om himlen är runt hörnet just nu 😊