måndag 28 mars 2016

Om artighet

Jag har funderat på det här med att vi i Finland är så asociala av oss. I min trappa bor ett "ilsket" par, och igår stötte vi på varandra när jag var på väg ut ur hissen och de på väg in. Det blir ju lite så där abrupt när hissdörren öppnas och helt oväntat är det någon utanför respektive innanför dörren. Men jag sa "Hej!", så där som jag brukade göra och blev aningen ställd när jag bemöttes av iskall tystnad. Hade lust att utbrista: "Hej, hallååå!", men besinnande mig. Jag är ju trots allt vuxen. Och så här håller det på i vårt samhälle. Testa bara våra busschaufförer i huvudstaden! Banne mig om de inte har slagit vad om vem som kan leka tysta leken längst.

Fast det finns ju undantag. Till exempel den manliga grannen som för en tid sedan höll på att få slag vid samma hissdörr, för att inte tala om min reaktion. Det mötet slutade i alla fall med en ömsesidig glad önskan om en trevlig kväll. Och det finns faktiskt busschaufförer som hälsar på en när man kliver ombord och viftar med sitt resekort. Och tänk om det "ilskna" paret inte alls är ilsket. De kanske bara är extremt blyga, vad vet jag?

Så jag ger inte upp, världen behöver trots allt lite mera kärlek och värma tänker jag. Mötte förresten det omtalade paret idag igen. "Hej, hej!", sa jag och fick faktiskt ett "Moi" till svar av frun. Mannen sänkte sig till en försiktig nick på huvudet, men det var ju inte så dåligt. Så nu är ställningen Åsa versus "det ilskna paret" 1-0. Och varför i all världen funderar jag på detta just nu? Jo, därför att jag häromdagen råkade läsa att invånarna i min stadsdel är extra vänliga och alltid hälsar på varandra.

Okej då, och glad fortsättning på påsken!

PS: Man borde kanske ha ett alarmsystem i hissen som meddelar om det finns någon innanför eller utanför dörren. Bara som säkerhetsåtgärd, så att man hinner förbereda sig för oväntade möten tänker jag,

torsdag 17 mars 2016

Mera om ensamhet och att kunna se framåt

Redan för många år sedan började jag grubbla över den existentiella ensamheten. En ensamhet som för mig kändes påtaglig vare sig jag hade vänner och familj omkring mig, eller var helt fysiskt ensam. De här frågorna öppnade upp ett stort intresse för att fördjupa mig i musik skriven för soloflöjt. Att spela helt ensam på scenen är något av det mest utelämnande man kan utsätta sig för som musiker, speciellt om man som jag gör spelar ett så kallat orkesterinstrument. Men det kan även vara väldigt befriande. I bästa fall har man själv full kontroll över situationen, och i värsta fall drabbas man av gastkramande skräck. Genom musiken hittade jag ett sätt att bearbeta känslan av ensamhet.

För någon tid sedan fick jag frågan om hur jag klarar av att vara ensam. Vilken konstig fråga, tänkte jag. Jag har ju inte direkt så många val, men efter att ha funderat på frågan insåg jag att det är en viktig frågeställning. En fråga, som för frågeställaren är skrämmande och att hen önskar ett svar som kan ge tröst inför framtiden. Svaret är väl kort och gott, man vänjer sig. Jag saknar väldigt mycket att det inte finns någon hemma och väntar, ingen som kan lyssna på sorger, bekymmer och glädjeämnen, ingen som undrar hur konserten gick, ingen som önskar lycka till; men man vänjer sig. Om och om igen kommer jag på mig själv med att tänka, men det här måste jag berätta...och ja, så minns jag att han är inte här längre.

En annan fråga som dykt upp på senaste tiden är frågan om hur man orkar se framåt. Jag tror att de människor som upplever att de inte har något att se fram emot, inget att leva för, är de som inte klarar av de stora sorgerna i livet. För mig är de små glädjeämnen viktiga. Ibland kan de vara så simpla som att ikväll kommer ett trevligt TV-program, att någon överraskande tar kontakt, att någon elev spelar fint, att katten har en lugn natt och jag får sova, att ljuset kommit tillbaka, att mina nära och kära har det bra. Listan kan troligen göras hur lång som helst.

Häromdagen råkade jag läsa Monica Ålgars fina kolumn i Hufvudstadsbladet som i princip handlade om samma sak. Att kunna se det positiva i livet och att varje dag kunna räkna upp minst tre bra saker. De kan vara hur simpla som helst, så mina tre positiva saker idag får bli: 1) jag har rent hår, 2) solen skiner, 3) jag får idag samarbeta med en god kollega. Och varje gång det känns övermäktigt brukar jag med tacksamhet tänka på en vän som ringde till mig i somras några dagar innan begravningen och sa: "Du kommer att klara det här!". Då lät det helt otroligt, idag vet jag att det är sant.