torsdag 18 februari 2016

Om ensamheten

Jag har alltid tyckt att jag har världens ensammaste jobb. Visst är det trevligt med alla elever och deras olika personligheter, inte alla fina kollegor att förglömma. Men ändå...där är jag instängd i mitt lilla klassrum dag ut och dag in. Sällan träffar man sina kollegor, förutom i och med en snabb kaffekopp i lärarrummet och något möte då och då. Och vad händer sen den dagen arbetslivet har nått sin ände? Hur fyller man ut all denna tid av oändlig ensamhet?

Av den här orsaken har jag med stort intresse följt den svenska konstnären Lars Lerins kamp med samma frågor. Han har konstaterat att hans nära vänner är få och bestämde sig för att ta reda på om det kan uppstå ny vänskap. I de sex programmen träffar han bland andra Anni-Frid Lyngstad, Mikael Persbrandt och Christer Sjögren, och det verkar faktiskt uppstå frön till nya vänskaper TV-kamerorna till trots. Samtalen som förs rör både högt och lågt, där ensamhet, sorg och livets vedermödor tycks vara den gemensamma nämnaren. Programmen hittas här:

http://www.svtplay.se/video/6391365/vanligen-lars-lerin/vanligen-lars-lerin-avsnitt-5

Och om man inte vet vem Lars Lerin är, så kan man kolla in hans konst här:

http://sandgrund.org/galleri/

Han är en av nordens största akvarellkonstnärer, vars ljus i tavlorna fascinerar mig oerhört. Själv får jag jobba vidare med min ensamhet. Kanske kan det uppstå nya vänskapsband och intellektuella samtal på vägen, vad vet jag? Åtminstone hoppas jag det! För att citera Lars avslutar jag med:


Vänligen, Åsa Gustavsson


fredag 12 februari 2016

Ibland blir vi rädda och det är helt normalt

Häromdagen läste jag att man inte längre får visa filmer med Alfons Åberg mera på förskolan i Sverige. Detta därför att några föräldrar blivit upprörda över att barnen inte kunde sova på nätterna för att barnen blivit rädda för eventuella monster under sängen. Om ni inte råkar ha koll på vem Alfons är så kan ni googla på barnboksförfattaren Gunilla Bergström.

När min son var liten slukade vi tillsammans böckerna om Alfons. De är så pedagogiskt fint upplagda och författaren står alltid på barnens sida. Och visst finns det skrämmande element med, men berättelserna slutar ju alltid bra och tillsammans med en vuxen som förklarar andemeningen av böckerna och filmerna kan det ju inte vara farligt, eller? Och ännu värre synder har jag gjort som mor, t.ex. låtit min son allt för tidigt stifta bekantskap med "Sagan om ringen". Det ska medges; han hade verkligt svårt att sova natten efter den bioupplevelsen! När Harry Potter kom på bio var han redan så stor att det mest bara var coolt, och mamma var mera rädd i biostolen. Men hur är det t.ex. med alla dessa dataspel som barnen spelar nu för tiden, eller andra våldsamma program på TV? Och Disney´s filmer? De är inte heller alltid så rumsrena tänker jag.

Själv är jag uppvuxen under en tid då TV-nyheterna kablade ut bilder från Vietnamkriget. Jag hade länge en obegriplig skräck för flygplan och när jag var liten övningsflög militären ofta över vårt barndomshem. Jag minns ännu den isande skräcken, benen som frös till is och vägrade att lyda. Jag var också mycket rädd för mörkret och tror nu efteråt att den rädslan dök upp i cirka femårs åldern när jag plötsligt förstod att det finns något som kallas död. Vi skulle alla försvinna och det kändes hemskt. Lite senare grubblade jag över hur det kommer att kännas när solen slocknar sen någon gång om miljoner och åter miljoner år. Om man då har 8 minuter på sig kvar att leva innan man fryser ihjäl, hur känns det då?

Barn är rädda och det hör till. Det hör även till oss vuxna att försöka hantera den rädslan och prata med våra barn om den. Ibland är vi trötta, vill sova för att orka med våra viktiga arbeten nästa dag och har inte lust att ta hand om all denna rädsla som hör barndomen till. Men jag tror att det är värt det! Sångerskan Björk berättade i en intervju att det är de stora sagotraditionerna på Island som format henne som artist. För egen del är rädslan en drivkraft, för jag är ännu idag rädd för allt möjligt, som t.ex. att dö, att pengarna ska ta slut, att bilen ska stanna på motorvägen, för att tredje världskriget ska bryta ut, bara för att nämna några saker. Kanske det är så att det är bra att jag även som vuxen är rädd och på så sätt kan relatera till barnet inom mig. Sist och slutligen är väl rädslan en försvarsmekanism som är inbyggd i människan sen urminnes tider. Utan rädsla och förmåga att fly skulle vi väl inte ha överlevt här på jorden.

Den värsta rädslan är rädslan för att mista någon man älskar. Det gjorde jag i somras och fick uppleva att den värsta rädslan av dem alla blev sann. Nu vet jag att jag till och med klarar det, otroligt nog. Regissören Ingmar Bergman hade en annan benämning på sina rädslor, nämligen "dämoner". De dyker upp vare sig man är stor eller liten. och tyvärr ofta om nätterna.

PS: På tal om döden: en bra barnbok som behandlar döden och dess oändliga sorglighet är "Ängelungen" av Margareta Thun med underbara illustrationer av Chris af Enehjelm.

söndag 7 februari 2016

Till vår son på 25-års dagen



För 25 år sedan var det en mycket kall februaridag, och min man brukar berätta hur han träffade på ett tidningsbud i vår trappuppgång som värmde sig med innehållet i en fickplunta. Min man blev så till sig när telefonsamtalet från Barnmorskeinstitutet kom vid fyratiden och det var dags att komma till BB, att han i sin förvirring inte förstod att ta bilen utan fick beställa taxi istället. Det kan ju hända att bilen inte ens skulle ha startat i kylan och spårvagnarna gick ännu inte så tidigt på morgonen. Jag, din blivande mor, hade fått åka in till BB redan på självaste Runebergsdagen för du hade så bråttom ut i världen. Och så föddes en liten, liten kille sex veckor för tidigt.

Du blev nog väldigt speciell för din far, även om han kanske inte alltid hade förmågan att uttrycka det verbalt. Han älskade alla sina barn, men kärleken till de andra komplicerades av besvärliga vuxenrelationer. Med dig ville han vara tills du blev vuxen, och jag är så glad att han fick det. Han och jag har fått följa dig i alla stadier av din uppväxt. Se hur du tog dina första steg, vara orolig när barnläkaren misstänkte att du hade hjärtfel (vilket visade sig vara falskt alarm), höra dig säga dina första ord (mamma, pappa och lampa), följa med dig till dagis och skola, njuta av ditt gitarrspel och se dina fina teckningar, finnas vid din sida under den inte alltid så lätta tonårstiden, och se hur du småningom genom fotokonsten hittade din plats i livet.

Pappa var alltid säker på att det kommer att gå bra för dig, och det du vill kan du absolut genomföra. Jag har förstått att pappa ännu den där sista kvällen i livet talade om hur stolt han var över dig, och över oss. 

Vi har säkert inte alltid varit perfekta föräldrar, men vi har alltid försökt vårt bästa. Och det som inte alltid blir så bra alla gånger kan man alltid lära sig av och göra om och göra bättre. Resan genom livet är ju trots allt att lära sig leva genom försök och misstag.

Grattis Kasper!

Önskar mamma här och pappa där ute bland stjärnorna



torsdag 4 februari 2016

Musikens helande kraft


Jag har i många tiotals år kämpat med att lära mig J.S. Bachs Partita i a-moll. Hur många timmar har jag månne inte lagt ner på detta stora verk för soloflöjt. Undrat hur jag ska göra, vilka tempon jag borde välja och vilka andningsställen som är de bästa. 

För något år sedan tog jag mod till mig och spelade verket på en konsert. Svettigt och nervöst värre, och bestämde mig för att lägga hela verket åt sidan. I somras fick jag en stor kris med hela mitt flöjtspel. Lusten att spela försvann och jag var tvärsäker på att jag aldrig vill spela mer. Än mindre spela på konsert. Men även en nybliven änka måste tjäna sitt levebröd, för på sorg lever ingen. I början fick jag tvinga mig att spela. "10 minuter och sen får du göra något annat", tänkte jag. Det där annat var för det mesta att gå och lägga mig en stund. Småningom blev stunderna 15, 20, 30 minuter...Tonen var katastrof och andningen löpte dåligt. De högsta registret var bildligt talat som bortblåst. "Det är sorgen!", sa min akupunktör och lovade mig att det kommer att bli bättre. Och mitt i allt detta plockade jag fram noterna till Bach ur notskåpet.

Och idag hände det. Jag spelade Bachs Partita och fick plötsligt en känsla av att allt satte sig på plats. Andra kallar det kanske rutin och övning, för mig kändes det plötsligt som en kommunikationskanal till en annan sfär och där på andra sidan fanns min kära. Det är kanske barnsligt, men det känns lättare att tänka att han finns där någonstans. För det där med att vara totalt borta är så definitivt, och så oändligt sorgligt. För en liten stund fick jag kontakt med något som inte går att förklara. Ett litet ögonblick i evigheten, som gör allt lite lättare att bära. Musikens helande kraft.