torsdag 28 januari 2016

Tack för att ni bryr er!

Mitt blogginlägg om oskälig väntetid på obduktionsresultat har haft över 500 besök! Tack för att ni läste det! Funderar även på att skicka texten som insändare till våra finlandssvenska dagstidningar. Länken delade jag dessutom per e-post med riksdagsman Anna-Maja Henriksson. Tyvärr har hon inte hört av sig, så jag antar att hon inte haft tid att läsa detta. Det finns ju som bekant många andra bekymmer i riket just nu.

Samma dag tog jag mod till mig och ringde till polisen i Vasa och kontrollerade ifall min mans resultat har kommit ännu. Tyvärr, blev svaret. Deras sekreterare beklagade djupt och meddelade att problemet bottnar i personalbrist. Om jag förstod rätt, så är det då två (!) rättsläkare som sköter alla dessa rättsobduktioner i Tammerfors. Om man då börjar tänka på att det enligt statistikcentralen dör omkring 4000 människor/månad i Finland. och sen börjar tänka på hur många av dessa som hamnar i Tammerfors, så börjar man ju förstå problemet. Resultatet ska alltså skickas automatiskt per post till den närmsta anhöriga. Hur det kommer att kännas den dagen när man hittar ett brev från polisen på hallgolvet vill jag inte ens tänka på.
I min naivitet vill jag tro att alla gör sitt bästa, men så som vårt land ser ut idag så börjar man fundera på om det är dags  att ta båten västerut. Här känns det som om politikerna gett upp och uppmanat folket att rädda sig bäst det kan.

På tal om att dö. Hörde en jättefin intervju med den franska flöjtisten Julien Beaudiment. Han lider av en allvarlig njursjukdom, men sköter sin hälsa, arbetar i Lyon och gör solistuppdrag omkring i världen. Han sa: "Att acceptera döden är att också acceptera livet".




tisdag 26 januari 2016

Om att få veta sanningen

Idag är det precis sju månader sedan min man dog i en sjukdomsattack. För mig känns den 26:e i varje månad lite märklig. Jag lär mig att leva med det, livet går faktiskt vidare även om jag vaknar varje morgon, och om och om igen inser att detta verkligen har hänt. Det som gör det speciellt just för mig och min familj är att det skedde så oväntat.

I Finland har döden blivit en institution. Något som helst ska ske på ett sjukhus så att den avlidne kan städas undan snabbt och behändigt. De anhöriga ska gå tillbaka till det effektiva samhället så snabbt som möjligt, precis som om något absolut inte hade hänt. Min man dog under den vackraste tiden på sommaren på vår sommarstuga. Han råkade vara ensam när det hände, och när jag väl hade blivit informerad och kommit till landet hade det redan gått knappt ett dygn sedan han hade dött. Då var min man redan bortförd och i kaoset och chocken förstod jag inte att jag skulle haft rätt att se honom. Visserligen blev jag kontaktad av en vänlig polis, men hon berättade enbart att han skulle föras till Tammerfors för obduktion och undrade vart han skulle hämtas efter det. Om jag själv hade fått bestämma skulle min man inte ha obducerats överhuvudtaget, men om man dör utanför sjukhuset är detta rutin i dagens Finland vare sig de anhöriga vill eller ej. I och för sig förståeligt med tanke på de berördas rättsskydd. På det här sättet utesluter man att det ligger något brottsligt bakom dödsfallet.

Så började en odysse´som jag makabert och ömt kallade "pappas sommarutfärd". Först till Vasa för den första undersökningen av rättsläkare, sen några dagar senare till Tammerfors för obduktion och sen en vecka senare tillbaka till Vasa för att därifrån hämtas och få bli jordfäst på landet. Är det så här vi verkligen vill ha det i det centraliserade och effektiva Finland? Våra nära och kära dör, städas undan och vi får inte veta vad som egentligen hände? Vi har ju en vårdgaranti på tre månader, som tyvärr inte alltid håller, varför har vi inte också en obduktionsgaranti på tre månader? Och vad kostar det här egentligen för vårt samhälle? Är det verkligen så mycket billigare att köra omkring med de avlidna från Österbotten ner till Tammerfors bara för att någon bestämt att de rättsmedicinska undersökningarna ska ske just där? Vore det inte billigare att ta upp expertisen med tåg till Vasa eller Seinäjoki om det nu är så illa ställt att man inte har sådan kunskap eller tillräckligt med personal i Österbotten? Och varför får inte chefspatologen på Vasa centralsjukhus svaren från Tammerfors? Det var ju i Vasa min man undersöktes först.

Efter att min man dog fick jag naturligtvis frågan: "Vad hände?". Jag fick svara samma då som nu sju månader senare: "Jag vet inte". Eller det som jag vet är att det var en sjukdomsattack, snabbt och smärtfritt, och det är ju i alla fall en liten tröst. Jag trodde länge att jag inte behöver veta svaret, men ju längre tiden går så inser jag att jag behöver veta för att kunna gå vidare. Poängen är att om jag hade fått bestämma att han inte obduceras, så hade jag redan accepterat att det var en sjukdomsattack rätt och slätt. I och med att jag inte hade den rätten går jag nu och väntar på ett svar som inte kommer, och den ovissheten är tung att bära.

Om du tycker att den här frågan är viktig och du råkar läsa det här, så får du gärna dela inlägget. Alla snurriga och obegripliga saker jag varit med om i sju månaders tid efter att min man dog har hela tiden gett mig kraft att ta reda på och berätta om de här sakerna för min omgivning för att hjälpa andra i samma situation. Min önskan är att våra politiker och förtroendevalda skulle vakna och se vad vårt sparsamhälle leder till. Bakom varje siffra av statistik finns det människor av kött och blod, som även har känslor, önskningar och längtan.

Innan min man dog visste jag väldigt lite om döden och vad den för med sig. Nu vet jag mycket mera.


lördag 23 januari 2016

Om att våga säga ifrån

Jag tycker absolut inte om att ge feedback till människor. Eller snarare sagt, det är ju alltid roligt att ge positiv feedback men om man måste påpeka att man tycker något är fel eller dåligt? Hur gör man det utan att såra folk?

Ta till exempel det här med att vara medlem i vår statliga kyrka. Jo, jag vet, nu ger jag mig in på minerat område och min allmänna åsikt brukar vara att det här med politik och religion ska man inte diskutera för då blir det bara problem. Men jag har alltid haft lite svårt för det där med Gud och Jesus. Jag menar, Gud vet jag ju inte överhuvudtaget om hen finns. Jesus var väl så vitt jag kan förstå en historisk person, men om han verkligen gjorde alla de där undren med att förvandla några fiskar och bröd till mat för flera tusen människor och diverse andra magiska saker det är en helt annan femma. Därmed inte sagt att jag inte respekterar alla troende människor! Jag hyser en stor respekt för de troende. Dessutom verkar de så nöjda och goda, precis så där som jag själv skulle vilja vara. Plus att jag själv känner en stor frid varje gång jag går in i en kyrka. Man liksom känner att man tillhör ett sammanhang, och att här har generationer av människor haft ett sammanhang i liv och död före mig.

I höstas gick jag med i en sorgegrupp i min församling. Att vara med där var i och för sig bra, men så kom då den avslutande tillställningen där det skulle tändas ljus för de som gått bort under året. Jag har själv varit med på ett liknande tillfälle för några år sedan i egenskap av musiker. Mitt minne av det var vackert och varmt, där de avlidna, de sörjande och musiken stod i fokus. Så det var väl något liknande jag hade väntat mig och blev fruktansvärt besviken av den utdragna gudstjänsten med tillhörande nattvard, där ljuständningen klarades av så där i förbifarten.

Men så här om dagen råkade jag se ett diskussionsprogram på TV där samtalsämnet var som riktat rakt till mig. Man pratade om hur det är att mista sin livskamrat helt oväntat. Plötsligt föll alla mina pusselbitar på plats, och jag kunde konstatera att jag inte är ensam om mina tankar. Samma kväll tog jag mod till mig och skrev en e-post till sorgegruppens präst och berättade om mina tankar i konstruktiv anda. För så har mina sju månader "efter" varit, all feedback till olika instanser har jag gett för att jag tänker att någon annan gång är det en annan medmänniska som står där ensam med all sin obegripliga sorg och behöver hjälp. Idag kom svaret från församling, och till min glädje verkade det som om mina åsikter hade tagits på allvar. Tack för det!

Det är ju nämligen så att vi är rätt många så att säga trolösa kristna där ute. Vi som vill höra till kyrkan för att den ger trygghet och tröst i livets olika skeden. Vi är inte så vana kyrkobesökare och då kanske vissa tillfällen kan göras mera vänliga för oss. Man behöver inte höra om all synd alltid, livet är ju tungt ändå. Och för säkerhets skull har jag en bild av Maria och Jesus framme hos mig. Man kan ju inte vara säker hur det är sen efter att man lämnar det här livet, eller för att citera den underbara, kvinnliga präst som jordfäste min man: "Hoppas han är förvånad nu!". De orden sådde ett litet frö av hopp i mitt hjärta.




söndag 17 januari 2016

Från det ena till det andra

Första hela jobbveckan efter jullovet blev så intensiv att jag helt glömde bort att jag börjat blogga igen. Å andra sidan tänker jag att jag ska blogga enbart då jag verkligen har något att komma med, och det är inte så säkert jag har det nu heller.

Men, funderar lite på det här med vår åldersfixering här i västvärlden. Själv har jag haft ålderskriser vid alla jämna år från det att jag fyllde 30. Dagen när jag fyllde 30 firades på jobbet liksom även 40-års dagen. Ett halvt år före 50 fick jag total dödsångest, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Firade dagen med ett restaurangbesök i sällskap av mina närmsta och så där lite i hemlighet. Det blev inget bungyhopp, Taj Mahal eller pilgrimsvandring. Hade visserligen tänkt fira på sommaren med konsert, kalas och resa till Florens, men den planen fick ställas in när min man plötsligt gjorde snabb och oväntad sorti från livets scen.

 Men plötsligt har jag insett att det där med siffror är helt egalt. Tvärtom har jag plötsligt kunnat konstatera att jag är 50 "and proud of it". Kan ju hända att jag blir en jobbig tant ju äldre jag blir. Jag tycker lite synd om min son som ska orka med mig sen, men trots det; för varje år som läggs till på min nacke är jag tacksam över att jag ännu fått extra tid här på jorden. Livet hänger på en skör tråd och det är trots allt många som gått före oss. Många av dem tyvärr allt för tidigt. Eller för att citera en textrad i den underbart vackra sången "Koppången":

Och jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här


Så min stilla undran är: kan vi skippa åldersfixeringen och börja njuta av livet istället? Tack!

måndag 11 januari 2016

Att sörja är inte en sjukdom

Råkade läsa en kolumn som någon delat på Facebook. Den handlade om att vi inte ska låta oss bländas av alla de friserade statusuppdateringar som folk lägger ut. Det må vara hur det vill med den saken men en kort kommentar gick rakt in i solar plexus, nämligen: Det är ingen sjukdom att sörja! 

Nu tänker jag inte enbart på sorgen efter att någon anhörig eller vän gått bort. Det finns ju så många andra saker att sörja i livet. Att livet inte blir som man tänkt sig, att man inte får drömjobbet, att man är ensam, man har för lite pengar, man får inte studieplats... Ja, listan kan säkert göras hur lång som helst. Mitt i allt detta tycks vi glömma bort att vi får vara ledsna och besvikna. Det liksom hör till att man har känslor.

Själv gick jag till läkare i höstas och tänkte att jag skulle få hjälp med min sorg. Eller snarare, att jag skulle få hjälp med mina sömnproblem. När jag skulle förklara allt detta för läkaren, som dessutom enbart talade finska, blev jag själv så överväldigad av allt som hade hänt att jag naturligtvis började gråta. Läkaren i sin tur blev tydligen så överraskad av hela situationen att hon utbrast: "Jag vet, jag är också änka!". I och för sig menade hon säkert inget illa med det, men det barska tonfallet fick mig att snabbt samla ihop mig och torka tårarna. Läkarbesöket slutade med ett recept på sömnmedicin, en medicin som jag trots allt inte kunde använda på grund av alla mardrömmar den orsakade. En bieffekt som klart kom fram i bipacksedeln.

Den här händelsen fick mig att inse just det faktum; det är ingen sjukdom att sörja. Det är mera som att cykla i uppförsbacke. Det är tungt och ibland måste man stiga av cykeln och gå en bit, och plötsligt är man på toppen. Efter det måste det ju gå lättare tänker jag.

Själv är jag inte riktigt på toppen ännu, men på god väg.

PS: Jag tycker inte att det är så farligt med alla varierande uppdateringar på Facebook. Jag kan ju själv bestämma om jag läser dem eller ej, och ibland kan det ju vara riktigt bra att få läsa något positivt också.

lördag 9 januari 2016

Jag, de, vi

Ibland undrar jag varför vi har behov av att dela upp oss i grupper, identifiera oss med andra och skapa knivskarpa gränser mellan dem och oss. Ta bara en så enkel sak som vår yrkesidentitet. Jag är utbildad flöjtist och flöjtpedagog, jag ser mig själv som musiker och jag lyssnar på allt möjligt från folkmusik till symfonier, däremellan ryms en hel del pop, nutida musik, opera, oratorier och så vidare, och så vidare. Man kunde säga att jag är en allätare, men det är inte helt sant. Ändå har vi strikta indelningar vem som är musiker, vem som är pedagog, vem som spelar så kallad konst musik och vem spelar pop/jazz. På jobbet har vi delat in våra elever i olika avdelningar, när vi hellre borde samarbeta och presentera all sorts musik för dem. Huvudsaken är väl att de överhuvudtaget håller på med musik? Bevisligen är det ju bra för både hjärna och psyke. För mig tog det en stund att vänja mig med att bli kallad "klasare" när jag studerade, alltså finsk slang för någon som bara spelar så kallad klassisk musik.

När samhällsstrukturerna i arabvärlden och Nordafrika faller samman, då är vi igen snabbt fram med det där "vi och de". Vi stänger gränser, inför visumtvång och gör det svårt för dem att komma hit. Vi bygger murar av rädsla och hänvisar till landets ekonomiska svårigheter. Och visst landet har uppenbarligen ekonomiska problem, politikerna sparar och skär ner, och ändå har ju de flesta av oss det helt ok. Vi har tak över huvudet, mat på bordet och får räkningarna ungefär betalda. Har vi inte då råd att ta bort begreppet "vi och de" och göra dem till oss istället?

I Skavlans talkshow igår var bl.a. Björn Ulvaeus gäst, eller ABBA-Björn om ni så vill. Han berättade om ett projekt i Sverige, som ordnas i samarbete med Röda Korset, där man kan bli vän med en flykting. Perfekt! I Finland pågår liknande företeelser, alldeles frivilliga, underbara finländare tar sig tid att bli vänner med flyktingar. Bjuder in dem till sig och gör dem till en del av oss. Kanske vi kan lära oss något av dem, eller hur? Och arbetskraft behövs, tänker jag.

Om några timmar kommer min syriska vän med sin käresta på besök. Jag ser fram emot goda samtal och varm tillvaro tillsammans! Och på måndag får jag träffa min kurdiska flöjtelev för första gången. Plötsligt är jag du, och efter det blir vi ett vi tillsammans.

söndag 3 januari 2016

Jag har ett moln över mitt huvud

När min man dog i somras, helt oväntat och abrupt, kändes som om jag hade fått ett ständigt moln över mitt huvud. Det var stort och skrämmande, så där som när det drar ihop sig till plötslig åska. Vissa dagar kändes molnet lite ljusare, men för det mesta hängde det över mig mörkt och hotfullt.

För mig blev det mycket viktigt att försöka förstå vad som hade hänt. Det kändes ju så overkligt, precis som om det inte hade med mitt liv att göra. Faktum är att det ännu ett halvt år efter emellanåt känns ganska overkligt. Precis som om han bara har åkt bort någonstans och snart kommer tillbaka. I början av hösten brukade jag till och med föreställa mig att han var på landet. Jag brukade undra vad han gjorde, och ibland kom jag på mig själv med att tänka: "Det här måste jag ringa och berätta!"

Så för att försöka förstå började jag söka information. Det finns många böcker att läsa om död och sorg, både bra och och väldigt dåliga. De böcker som jag har haft allra svårast med var direkt utpräglat religiösa. Jag kan inte se nån mening med det som hänt! Åtminstone inte acceptera att någon högre makt skulle ha sitt finger med i spelet och leka med mitt liv som om jag vore en marionettdocka. Det bästa böckerna om ämnet jag hittills läst är Tom Malmquists "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", Anna Lindmans "Den där jävla döden" och Peter Strangs "Så länge vi lever". De här tre böckerna förklarar döden på ett mycket realistiskt och sant sätt. Tom Malmquist miste sin fästmö i en akut sjukdom med ett extremt kort sjukdomsförlopp, Anna Lindman är journalist och ville ta reda på varför hon själv var så rädd för att dö, och Peter Strang är läkare inom den palliativa vården och har själv haft cancer.

Efter begravningen skickade min syster ett meddelande om en intressant TV-serie med namn "När livet vänder". Den tar fasta på människor som gått igenom olika kriser i livet och hur de här människorna orkat leva vidare. För mig var den här serien en stor tröst. Man överlever verkligen det svåraste av alla livets svårigheter; att mista en kär anhörig. Själv såg jag för några år sedan Anna Lindmans dokumentär "Döden, döden, döden". En utmärkt serie om vad som händer när vi dör, vad vi tror på och hur vi föreställer oss det som ingen ännu har fått komma tillbaka och berätta; nämligen vad händer sen? För att inte tala om dokumentären "Tills cancern skiljer oss åt" som på ett ärligt sätt visar regissörens Peter Snickars kamp mot en obotlig hjärntumör. En kamp som han tyvärr förlorade.

Jag frågade min akupunktör för några veckor sedan om hon tycker att jag gräver ner mig för mycket i sorgen när jag sökt allt detta material. "Nej, det bevisar bara att du är en intellektuell människa", var hennes svar. För mig handlar det väl också att jobba med mina rädslor och för att citera Anna Lindman: "Vi ska alla dö så vi kan lika gärna tala om det". Faktum är ju, det dör en massa människor varje dag men vi pratar inte om det! Döden har blivit en institution där vi snabbast möjligt städar undan de döda och återgår till våra liv. Vi har blivit så fjärmade från döden att vi inte vet hur vi ska bemöta de sörjande. Själv skulle jag säkert ha behövt krishjälp, men fick veta långt senare att man hittar info om vart man ska vända sig på hälsovårdscentralens anslagstavla. En hälsovårdscentral som jag just då inte besökte och ingen visste att berätta om.

Nej, låt oss glädjas och njuta av livet! Men låt oss också prata om det där som skrämmer oss alla, det att vi en dag inte finns mera. Min man trodde att vi föds och vi dör i all sin enkelhet. Att det hela inte är så märkvärdigt och när vi dör är det precis som när vi sover, mörkt. Själv är jag inte riktigt säker, det återstår att se. Tills dess vill jag njuta av livet även en dag som denna när mitt moln över huvudet är lite mörkare än vanligt.

lördag 2 januari 2016

Om falsksång och så länge vi har lust

Jag skulle egentligen bara gå in på bloggen och rekommendera en biofilm jag såg igår, nämligen filmen Marguerite i regi av Xavier Giannoli. I en recension av filmen skriver recensenten "håll för dina öron och öppna ditt hjärta", och det förklarar nog filmen i ett nötskal. Filmen är inspirerad av verklighetens Florence Foster Jenkins, en amerikansk sopran som charmerade sina åhörare genom att inte kunna sjunga. I Giannolis film får vi göra en sympatisk tidsresa till 1920-talets Paris och våndas över stackars Marguerite, som är en "wannabe" operasångerska. Själv är hon helt omedveten om att hennes vänner och publik skrattar åt henne bakom ryggen, och hennes liv tar en dramatisk vändning när hon bestämmer sig för att ge en egen recital på en stor scen.

Men just som jag skulle skriva allt detta råkade jag snubbla över en artikel om ett par som låtit gravera in "Så länge vi har lust" istället för "I nöd och lust" i sina vigselringar. Kan ju hända att de inte hade tänkt sig någon djupare innebörd i graveringen, eller kanske de mest tyckte att det var en kul grej. Vad vet jag? Men en sak vet jag, livet är sällan bara lust hela tiden. Man blir emellan ganska utled på livets all nöd, speciellt om ens kära blir sjuk. Om man i så fall har graverat in "så länge vi har lust" är det kanske lätt att säga tack och hej, ta sina saker och ge sig av till nya lustfyllda äventyr.

Jag menar inte att man ska klamra sig fast vid dåliga förhållande, men ibland kan det vara bra att testa lite på nöden också. Det kan vara rätt utvecklande för ens personlighet faktiskt.

Tillbaka till Marguerite. När hon inleder filmens första aria, arian där Nattens drottning ska briljera med sina höga c:n i Mozarts opera "Trollflöjten", brister hela biosalongen ut i gapskratt. Men samtidigt tycker man ju synd om henne och blir pinsamt berörd av hennes öde. Så där som när man skäms å någons vägnar fast man inte har med saken att göra.

Att vara totalt tondöv är få förunnat, tack och lov! Men om man är det och vill se denna film, så kan det ju hända att hela meningen med filmen går en förbi. Å andra sidan kan man då njuta av vackra miljöer och kläder, och härligt skådespeleri.