onsdag 14 december 2016

Om pakkoruotsi och om att vara hurri


Till vår regering och statsminister Sipilä, om ni nu bryr er, och andra intresserade:

Jag växte upp på landet i Österbotten. Mitt modersmål var den dialekt som pratades i Vörå. Svenska lärde jag mig genom alla barnprogram i Sveriges TV och sen förstås i skolan. I skolan fick vi inte prata dialekt, utan skulle svara på högsvenska, vilket emellanåt kändes styvt och konstigt. Från tredje klass skulle vi lära oss finska. Oändliga timmar har ägnats åt läxor i finska, tårar har fällts och många prov har skrivits och genomförts med darr på ribban. Men jag gav inte upp. Jag flyttade inte till Sverige, utan flytten gick till Helsingfors och kunskaper i det språk som var så främmande för mig blev en nödvändighet.

Och jag har lärt mig, inte perfekt men en helt ok finska. Jag har fått fina finskspråkiga vänner och jag insåg att den dag jag plötsligt kunde sitta och småprata på finska hos frissan utan att hon frågade varifrån jag är, så hade jag gjort stora framsteg. Jag har skrivit två slutarbeten på finska, ett i Lahden ammattikorkeakoulu och ett i Yrkeshögskolan Metropolia. Man kan säga att jag helt enkelt klarar mig på mitt andra inhemska språk, och att jag varit ivrig att lära mig. Men ändå:

Svenska är det språk mina föräldrar pratat med mig sedan den dag jag föddes. Svenska är det språk jag tänker, känner och kan uttrycka känslor på. När man talar om "pakkoruotsi" (tvångssvenska) blir jag ledsen. Det är ju mitt språk ni talar om! När vi kommer till yrkesterminologi inom sjukvården förstår jag inte allt ens på mitt modersmål, hur ska jag då förstå det på finska? När jag är chockad, rädd och ledsen kanske jag inte ens kan ta emot det som sägs vare sig på svenska eller finska. Då vill jag ha någon i min närhet som på ett begripligt sätt kan berätta och lugna mig. Och den dag när jag är gammal, skröplig, liten och rädd, vem är det då som håller min hand och säger att allt blir bra på mitt eget modersmål?

I dikten "Den eviga sommaren" från 1853 skriver Z. Topelius i de inledande stroferna:

  Derute blåser stormen stygg
Och drifvorna på gatan samlar,
Och mörka natten svart och skygg
Mot frusna fönsterrutan famlar.


Men borta i min farmors gård,
Der är så ljust och varmt och stilla,
Och aldrig der en vinter hård
Med frost och snö och storm gör illa.


Just nu blåser stormen stygg ute i världen. Jag trodde inte att den kunde blåsa stygg även i mitt eget trygga hemland, men har insett att så gör den. Det om något gör mig oändligt, oändligt ledsen.

5 kommentarer:

  1. Det är sjukt om man måste skriva så i mitt älskade moderna land.

    SvaraRadera
  2. Tack för dina fina tankar. Blev så glad över dikten som finns i slutet. Den ljuder starkt inom mig nu. Tack!

    SvaraRadera
  3. Jo, sjukt och framförallt ledsamt!

    SvaraRadera