onsdag 29 juni 2016

Om att vara hemma och ändå inte

Sedan 1990 har jag bott i Nyland, men spenderat tid i Österbotten varje sommar. Sommaren 2002 gick en dröm i uppfyllelse och vi köpte ett litet torp i Vörå. Eller " tär heim" som man säger här. Men det där med hemma är svårare än man tror, för när jag är i Nyland så längtar jag till Österbotten, och när jag är i Österbotten känner jag mig hemma men ändå inte. Kanske är det så att jag egentligen är hemma någonstans mittemellan, skulle vara Tammerfors då kanske.

Samma känsla gäller min nya status som änka, en titel som jag förövrigt tycker mer än illa om. För hur ska folk bemöta någon som gått igenom en stor sorg? I början är det ju på sin plats att bemöta den sörjande med ett enkelt deltagande, men ju längre tiden går desto mera pinsamt blir det. Helst låtsas omgivningen som ingenting, för vem vill väl prata om döden hela tiden? Man blir lätt lite nojig och hoppas mest på att slippa stöta på någon bekant när man går till butiken. Och även om jag inte stöter på någon bekant så känns det som om jag har ordet "änka" stämplat i pannan. Men det som ändå är svårare att stå ut med är omgivningens tystnad än det att någon vågar kommentera det som har hänt.

Nej, jag bestämde mig i ett tidigt skede att vara efterlevande. Det känns liksom mera mänskligt. Och om någon undrar hur man ska bemöta mig, så är svaret att man kan vara sig själv. Det bästa bemötandet på mycket länge fick jag igår på den lokala handarbetsaffären, när den enkla frågan löd: "Hur ser din vardag ut nu för tiden?". En rak och enkel fråga, lätt att besvara. Vardagen ser faktiskt riktigt ok ut.

Det finns många andra situationer där varken jag eller mina medmänniskor känt sig hemma det senaste året. Eftersom döden är dold i din moderna människans medvetande så har vi inte de rätta koderna för vad vi ska säga och hur vi ska reagera när vi möter en människa i sorg. Jag har ofta hört orden "jag vet hur det känns", och i början fick jag trösta många människor mera än vad de tröstade mig. Samtalet gled ofta in på deras egna upplevelser. Tyvärr orkar den sörjande inte bry sig om sådana saker just då. Man behöver ju själv bli sedd och hörd. Faktum är att det inte behövs så mycket ord. Det räcker med en kram eller en annan gest som visar att man bryr sig. Ett annat misstag som omgivningen gör är att säga: "Hör av dig när du behöver sällskap!". Det är en garanti för att man aldrig hör av sig igen, man orkar helt enkelt inte. Man brukar säga att i nöden vet man vem ens verkliga vänner är, och tyvärr stämmer det rätt så långt. Ens verkliga vänner är de som gång på gång drar upp dig ur ditt svarta hål. Jag har även också fått höra hur stark jag är. Visst, men vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö? Jag tror inte att ni skulle göra det heller, alltså reser man sig, biter ihop och kämpar vidare.

För mig håller ordet "hem" på att sakta ta en ny skepnad. Jag skapar en ny vardag med nya rutiner, och försöker reda ut vem jag är i den här nya situationen. Var mitt slutliga hem kommer att vara är just nu ganska öppet, en tanke som känns både svindlande och spännande. Och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig så är mitt hem just nu en röd liten stuga, men i mitten av augusti kan det hända att jag tänker annorlunda. Så är jag tillbaka i detta eviga mittemellanland igen någonstans mellan Österbotten och Nyland, eller tvärtom.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar