måndag 27 juni 2016

Om att mötas på en tågstation



Livet är fyllt av före och efter. Vi minns vad vi gjorde just den här speciella dagen ett år senare. Dagen när andra världskriget bröt ut, mordet på president Kennedy, den första månfärden, dagen när ABBA vann Eurovision Song Contest, den 11 september, brexit och en oändligt lång lista av andra händelser. Alla händelser har vi inte själv upplevt. Vi har läst om dem, sett om dem på TV och ärvt dem av tidigare generationer.

 För ett år sedan, just den här dagen, gjorde jag mitt livs längsta tågresa från Åbo till Tervajoki. Jag hade sent kvällen innan fått veta att min man oväntat dött, men jag förstod det inte. Jag tittade ut genom fönstret på det regnvåta landskapet, det såg mera ut som höst än mitt i sommaren, tårarna rann, men jag förstod inte varför. Jag hade fått en tågbiljett i första klass och konduktören försökte vänligt erbjuda kaffe och tidningar. Jag avböjde och sa att allt är bra, men det var ju inte bra. Hur skulle det någonsin kunna bli bra igen?

Väl framme på tågstationen i Tervajoki möttes jag av min son och min syster. Vi kramade om varandra och var alla matta efter allt för lite nattsömn. Själv hade jag inte sovit alls och efter 24 timmars vaka börjar man lätt bli lite konstig. Jag minns att jag sa: "Han sa igår att nu kommer sommaren". Han hade otåligt följt med väderleksrapporten och äntligen efter veckor av regnande hade det utlovats sol och värme. Han var glad. Han var glad för att jag skulle komma hem, hem till vår stuga på landet, glad för solen, glad för att vi skulle vara två igen, glad för att han skulle få hjälp med saker han inte klarade av på grund av sitt handikapp. Inget av det här sa han högt, han var ju en ödmjuk och anspråkslös människa, nästan för bra för den här världen som en av våra vänner uttryckte det. Men jag kunde höra det i rösten. Fast vår son tyckte att pappa hade låtit lite ledsen när de hade pratat i telefonen kvällen innan. Så olika vi kan uppfatta en människas röst.

Vi var tysta i bilen, jag tittade på blommorna vid vägrenen och på telefonen och undrade över att en okänd nummer hade försökt nå mig. Det visade sig vara en polis som ville redogöra för händelseförloppet vid vår stuga kvällen innan. Jag måste ta ställning till nya saker som rättsobduktion i Tammerfors, vilka mediciner han hade tagit, var hans sjukjournaler kunde hittas och var begravningen skulle ske. Saker som var svåra att ta ställning till eftersom jag på något underligt sätt trodde att han skulle komma tillbaka, att det hela var en idiotisk dröm och snart skulle den ta slut. En känsla av overklighet, som jag nu efteråt har förstått är helt vanlig på grund av chock.

Idag ett år senare vet jag att man klarar av mycket mera än man tror. Att när det hemskaste av allt det hemska händer så finns det ändå kraft någonstans. Idag ett år senare är det vår son som sitter i tåget på väg upp till Österbotten. Han har haft en fin studietidtid i Italien och nu finns det andra utmaningar att ta itu med här hemma. Idag ett år senare blir det ett gladare och lyckligare möte på tågstationen. Trots att det regnar och stormar ute är sommaren ändå här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar