söndag 15 maj 2016

Italien-ett år senare än tänkt

På påskafton för ett år sedan fyllde jag jämna år. Efter mycket funderande bestämde jag och min son att det skulle firas med en resa till Florence. Min man, som var handikappad och därför inte kunde komma med, gladde sig åt att vi skulle få resa och speciellt glad var han över att vi även planerade att åka till Venedig, mina drömmars stad. Men så ville ödet något annat, och hela resan ställdes in på grund av min mans plötsliga och oväntade bortgång. Vi kunde visserligen ha åkt, eftersom resan skulle ha ägt rum efter begravningen. Men mitt i den mest dramatiska sorgebubblan kändes resan för övermäktig och ställdes in.

Den här vårterminen har sonen spenderat snart tre månader i Milano som utbyteselev i skolan Accademia di belle arti di Brera i Milano, http://www.accademiadibrera.milano.it/, och i början av maj åkte jag ner för att hälsa på. Resan var lyckad på alla sätt, och på något underligt vis kändes det som om någon däruppe på molnkanten tittade ner och log. Speciellt som vi tände ljus för honom både i Milanos stora domkyrka och katedralen i Bergamo. Livet går vidare, trots allt.



Själv har jag hittat gruppen "Nuoret lesket" på Facebook, och tycker att det är skönt att ha någon att dela min sorg med. Någon som förstår hur det känns, och någon som jag kan dela mina erfarenheter med. En liknande grupp på svenska vore perfekt. Namnet till trots är både män och kvinnor i olika åldrar medlemmar på sidan. Jag antar att vi även är många med svenska som modersmål i Finland som har liknande upplevelser och saknar någon att dela dem med. Kan vi göra något tillsammans?

2 kommentarer:

  1. Hej! Jag är Katarina och kallas för Rina. Min man gick bort 21/2 2016 Han var i inte gammal 56 år, själv är jag också 56 år. Hans liv klipptes av helt plötsligt, när han " remppade" bilen. Jag bor i Karleby.

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren! Kanske vi kan göra något åt saken tillsammans?

    SvaraRadera