fredag 22 april 2016

Motivation

Igår dök en av mina begåvade, unga flöjtkonstnärer upp på lektionen tillsammans med sin mamma. Ärendet var att, förutom att ha flöjtlektion i vanlig ordning, ha en diskussion om motivation. Eller snarare brist på motivation. Jag startade diskussionen med att fråga henne vad ordet "motivation" betyder. Hon blev rätt så ställd av frågan, och jag kunde snabbt konstatera att hon använder ett ord som de vuxna satt i munnen henne.

Mitt uppdrag som flöjtlärare var inte att övertala henne att fortsätta spela, för till det krävs det mera än de vuxnas önskan om att barnet ska fortsätta sin hobby. Helt egoistiskt kunde jag ju ha tänkt på mig och mitt jobb, men jag ville försöka få henne att förstå vad det innebär att lära sig att spela ett instrument. Att vägen till kunskap är lång och stenig, och fylld av dagar när man har lust att slänga iväg flöjten all världens väg. Och att belöningen kommer långt senare när man plötsligt får till det där med en svår rytm, någon knepig, teknisk sak och behärskning av ton och klang. Det viktigaste var att få henne att inse att man måste våga kommunicera med sin flöjtlärare, berätta vad man vill och vilken musik man tycker om. Men kanske det viktigaste av allt, att få henne att förstå att jag inte blir arg om hon slutar. "Jag blir inte arg. Nog ledsen i själen, men det går över!", var min kommentar och jag tror att en strimma av lättnad tändes i de vackra, blåa ögonen.

Själv har jag haft ett läsår fyllt av tvivel på mitt jobb. I kölvattnet av en stor livskris följer de stora frågorna: Varför gör jag detta? Vad är meningen med att undervisa flöjtspel? Och om jag ska göra något annat, vad är det? Det kan ju te sig som ett rätt så betydelselöst jobb, men utan musik, konst och kultur vad är livet då? Mitt jobb är inte att göra eleverna till proffsmusiker. Den banan är endast några få förunnade. Däremot är mitt jobb att visa på det sköna och vackra i livet, även om det kan vara svårt för både elever och lärare att alltid förstå. Denna tanken bekräftades åter igen häromdagen, när TV-nyheterna kunde berätta att konserter med klassisk musik drar mer publik än någonsin till våra konsertsalar i Finland. I tider av kaos, otrygghet och kris behöver vi de sköna konsterna för att stå ut med verkligheten. Eller för att för en kort stund bara drömma oss bort.

Vad är då motivation? Enligt Wikipedia kan motivation förklaras så här:

 "Motivation är det psykologiska kännetecken som ger en organism drivkraft, det vill säga väcker den till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar."

Eller som vi båda konstaterade igår att motivation för att spela måste vara en inre önskan att få göra det, en önskan som varken föräldrar eller lärare kan skapa åt en. Däremot kan vi vuxna vara de som stöder, tjatar och bär när motivationen tryter. Det behövs lite morötter ibland för att locka fram motivationen. Själv återkommer jag med jämna mellanrum till Annu Tuovilas doktorsavhandling "Mä soitan ihan omasta ilosta!". I den framkommer i intervjuer med barn i åldern 7-13 år att de för det mesta spelar på grund av glädjen att spela, inte för att de skulle ha ett behov av att avlägga olika prov i musikinstitutet eller för att spelandet måste vara särskilt målinriktat. Där kommer också tydligt fram hur svårt det är för barn att säga att de vill sluta spela, oftast för att de inte vill göra sina föräldrar eller sin lärare ledsen.

Därför ville jag helt enkelt säga: "Jag blir inte arg om du slutar. Jag blir nog ledsen i hjärtat och själen, men det är mitt problem och det går över".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar