torsdag 18 februari 2016

Om ensamheten

Jag har alltid tyckt att jag har världens ensammaste jobb. Visst är det trevligt med alla elever och deras olika personligheter, inte alla fina kollegor att förglömma. Men ändå...där är jag instängd i mitt lilla klassrum dag ut och dag in. Sällan träffar man sina kollegor, förutom i och med en snabb kaffekopp i lärarrummet och något möte då och då. Och vad händer sen den dagen arbetslivet har nått sin ände? Hur fyller man ut all denna tid av oändlig ensamhet?

Av den här orsaken har jag med stort intresse följt den svenska konstnären Lars Lerins kamp med samma frågor. Han har konstaterat att hans nära vänner är få och bestämde sig för att ta reda på om det kan uppstå ny vänskap. I de sex programmen träffar han bland andra Anni-Frid Lyngstad, Mikael Persbrandt och Christer Sjögren, och det verkar faktiskt uppstå frön till nya vänskaper TV-kamerorna till trots. Samtalen som förs rör både högt och lågt, där ensamhet, sorg och livets vedermödor tycks vara den gemensamma nämnaren. Programmen hittas här:

http://www.svtplay.se/video/6391365/vanligen-lars-lerin/vanligen-lars-lerin-avsnitt-5

Och om man inte vet vem Lars Lerin är, så kan man kolla in hans konst här:

http://sandgrund.org/galleri/

Han är en av nordens största akvarellkonstnärer, vars ljus i tavlorna fascinerar mig oerhört. Själv får jag jobba vidare med min ensamhet. Kanske kan det uppstå nya vänskapsband och intellektuella samtal på vägen, vad vet jag? Åtminstone hoppas jag det! För att citera Lars avslutar jag med:


Vänligen, Åsa Gustavsson


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar