fredag 12 februari 2016

Ibland blir vi rädda och det är helt normalt

Häromdagen läste jag att man inte längre får visa filmer med Alfons Åberg mera på förskolan i Sverige. Detta därför att några föräldrar blivit upprörda över att barnen inte kunde sova på nätterna för att barnen blivit rädda för eventuella monster under sängen. Om ni inte råkar ha koll på vem Alfons är så kan ni googla på barnboksförfattaren Gunilla Bergström.

När min son var liten slukade vi tillsammans böckerna om Alfons. De är så pedagogiskt fint upplagda och författaren står alltid på barnens sida. Och visst finns det skrämmande element med, men berättelserna slutar ju alltid bra och tillsammans med en vuxen som förklarar andemeningen av böckerna och filmerna kan det ju inte vara farligt, eller? Och ännu värre synder har jag gjort som mor, t.ex. låtit min son allt för tidigt stifta bekantskap med "Sagan om ringen". Det ska medges; han hade verkligt svårt att sova natten efter den bioupplevelsen! När Harry Potter kom på bio var han redan så stor att det mest bara var coolt, och mamma var mera rädd i biostolen. Men hur är det t.ex. med alla dessa dataspel som barnen spelar nu för tiden, eller andra våldsamma program på TV? Och Disney´s filmer? De är inte heller alltid så rumsrena tänker jag.

Själv är jag uppvuxen under en tid då TV-nyheterna kablade ut bilder från Vietnamkriget. Jag hade länge en obegriplig skräck för flygplan och när jag var liten övningsflög militären ofta över vårt barndomshem. Jag minns ännu den isande skräcken, benen som frös till is och vägrade att lyda. Jag var också mycket rädd för mörkret och tror nu efteråt att den rädslan dök upp i cirka femårs åldern när jag plötsligt förstod att det finns något som kallas död. Vi skulle alla försvinna och det kändes hemskt. Lite senare grubblade jag över hur det kommer att kännas när solen slocknar sen någon gång om miljoner och åter miljoner år. Om man då har 8 minuter på sig kvar att leva innan man fryser ihjäl, hur känns det då?

Barn är rädda och det hör till. Det hör även till oss vuxna att försöka hantera den rädslan och prata med våra barn om den. Ibland är vi trötta, vill sova för att orka med våra viktiga arbeten nästa dag och har inte lust att ta hand om all denna rädsla som hör barndomen till. Men jag tror att det är värt det! Sångerskan Björk berättade i en intervju att det är de stora sagotraditionerna på Island som format henne som artist. För egen del är rädslan en drivkraft, för jag är ännu idag rädd för allt möjligt, som t.ex. att dö, att pengarna ska ta slut, att bilen ska stanna på motorvägen, för att tredje världskriget ska bryta ut, bara för att nämna några saker. Kanske det är så att det är bra att jag även som vuxen är rädd och på så sätt kan relatera till barnet inom mig. Sist och slutligen är väl rädslan en försvarsmekanism som är inbyggd i människan sen urminnes tider. Utan rädsla och förmåga att fly skulle vi väl inte ha överlevt här på jorden.

Den värsta rädslan är rädslan för att mista någon man älskar. Det gjorde jag i somras och fick uppleva att den värsta rädslan av dem alla blev sann. Nu vet jag att jag till och med klarar det, otroligt nog. Regissören Ingmar Bergman hade en annan benämning på sina rädslor, nämligen "dämoner". De dyker upp vare sig man är stor eller liten. och tyvärr ofta om nätterna.

PS: På tal om döden: en bra barnbok som behandlar döden och dess oändliga sorglighet är "Ängelungen" av Margareta Thun med underbara illustrationer av Chris af Enehjelm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar