lördag 23 januari 2016

Om att våga säga ifrån

Jag tycker absolut inte om att ge feedback till människor. Eller snarare sagt, det är ju alltid roligt att ge positiv feedback men om man måste påpeka att man tycker något är fel eller dåligt? Hur gör man det utan att såra folk?

Ta till exempel det här med att vara medlem i vår statliga kyrka. Jo, jag vet, nu ger jag mig in på minerat område och min allmänna åsikt brukar vara att det här med politik och religion ska man inte diskutera för då blir det bara problem. Men jag har alltid haft lite svårt för det där med Gud och Jesus. Jag menar, Gud vet jag ju inte överhuvudtaget om hen finns. Jesus var väl så vitt jag kan förstå en historisk person, men om han verkligen gjorde alla de där undren med att förvandla några fiskar och bröd till mat för flera tusen människor och diverse andra magiska saker det är en helt annan femma. Därmed inte sagt att jag inte respekterar alla troende människor! Jag hyser en stor respekt för de troende. Dessutom verkar de så nöjda och goda, precis så där som jag själv skulle vilja vara. Plus att jag själv känner en stor frid varje gång jag går in i en kyrka. Man liksom känner att man tillhör ett sammanhang, och att här har generationer av människor haft ett sammanhang i liv och död före mig.

I höstas gick jag med i en sorgegrupp i min församling. Att vara med där var i och för sig bra, men så kom då den avslutande tillställningen där det skulle tändas ljus för de som gått bort under året. Jag har själv varit med på ett liknande tillfälle för några år sedan i egenskap av musiker. Mitt minne av det var vackert och varmt, där de avlidna, de sörjande och musiken stod i fokus. Så det var väl något liknande jag hade väntat mig och blev fruktansvärt besviken av den utdragna gudstjänsten med tillhörande nattvard, där ljuständningen klarades av så där i förbifarten.

Men så här om dagen råkade jag se ett diskussionsprogram på TV där samtalsämnet var som riktat rakt till mig. Man pratade om hur det är att mista sin livskamrat helt oväntat. Plötsligt föll alla mina pusselbitar på plats, och jag kunde konstatera att jag inte är ensam om mina tankar. Samma kväll tog jag mod till mig och skrev en e-post till sorgegruppens präst och berättade om mina tankar i konstruktiv anda. För så har mina sju månader "efter" varit, all feedback till olika instanser har jag gett för att jag tänker att någon annan gång är det en annan medmänniska som står där ensam med all sin obegripliga sorg och behöver hjälp. Idag kom svaret från församling, och till min glädje verkade det som om mina åsikter hade tagits på allvar. Tack för det!

Det är ju nämligen så att vi är rätt många så att säga trolösa kristna där ute. Vi som vill höra till kyrkan för att den ger trygghet och tröst i livets olika skeden. Vi är inte så vana kyrkobesökare och då kanske vissa tillfällen kan göras mera vänliga för oss. Man behöver inte höra om all synd alltid, livet är ju tungt ändå. Och för säkerhets skull har jag en bild av Maria och Jesus framme hos mig. Man kan ju inte vara säker hur det är sen efter att man lämnar det här livet, eller för att citera den underbara, kvinnliga präst som jordfäste min man: "Hoppas han är förvånad nu!". De orden sådde ett litet frö av hopp i mitt hjärta.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar