tisdag 26 januari 2016

Om att få veta sanningen

Idag är det precis sju månader sedan min man dog i en sjukdomsattack. För mig känns den 26:e i varje månad lite märklig. Jag lär mig att leva med det, livet går faktiskt vidare även om jag vaknar varje morgon, och om och om igen inser att detta verkligen har hänt. Det som gör det speciellt just för mig och min familj är att det skedde så oväntat.

I Finland har döden blivit en institution. Något som helst ska ske på ett sjukhus så att den avlidne kan städas undan snabbt och behändigt. De anhöriga ska gå tillbaka till det effektiva samhället så snabbt som möjligt, precis som om något absolut inte hade hänt. Min man dog under den vackraste tiden på sommaren på vår sommarstuga. Han råkade vara ensam när det hände, och när jag väl hade blivit informerad och kommit till landet hade det redan gått knappt ett dygn sedan han hade dött. Då var min man redan bortförd och i kaoset och chocken förstod jag inte att jag skulle haft rätt att se honom. Visserligen blev jag kontaktad av en vänlig polis, men hon berättade enbart att han skulle föras till Tammerfors för obduktion och undrade vart han skulle hämtas efter det. Om jag själv hade fått bestämma skulle min man inte ha obducerats överhuvudtaget, men om man dör utanför sjukhuset är detta rutin i dagens Finland vare sig de anhöriga vill eller ej. I och för sig förståeligt med tanke på de berördas rättsskydd. På det här sättet utesluter man att det ligger något brottsligt bakom dödsfallet.

Så började en odysse´som jag makabert och ömt kallade "pappas sommarutfärd". Först till Vasa för den första undersökningen av rättsläkare, sen några dagar senare till Tammerfors för obduktion och sen en vecka senare tillbaka till Vasa för att därifrån hämtas och få bli jordfäst på landet. Är det så här vi verkligen vill ha det i det centraliserade och effektiva Finland? Våra nära och kära dör, städas undan och vi får inte veta vad som egentligen hände? Vi har ju en vårdgaranti på tre månader, som tyvärr inte alltid håller, varför har vi inte också en obduktionsgaranti på tre månader? Och vad kostar det här egentligen för vårt samhälle? Är det verkligen så mycket billigare att köra omkring med de avlidna från Österbotten ner till Tammerfors bara för att någon bestämt att de rättsmedicinska undersökningarna ska ske just där? Vore det inte billigare att ta upp expertisen med tåg till Vasa eller Seinäjoki om det nu är så illa ställt att man inte har sådan kunskap eller tillräckligt med personal i Österbotten? Och varför får inte chefspatologen på Vasa centralsjukhus svaren från Tammerfors? Det var ju i Vasa min man undersöktes först.

Efter att min man dog fick jag naturligtvis frågan: "Vad hände?". Jag fick svara samma då som nu sju månader senare: "Jag vet inte". Eller det som jag vet är att det var en sjukdomsattack, snabbt och smärtfritt, och det är ju i alla fall en liten tröst. Jag trodde länge att jag inte behöver veta svaret, men ju längre tiden går så inser jag att jag behöver veta för att kunna gå vidare. Poängen är att om jag hade fått bestämma att han inte obduceras, så hade jag redan accepterat att det var en sjukdomsattack rätt och slätt. I och med att jag inte hade den rätten går jag nu och väntar på ett svar som inte kommer, och den ovissheten är tung att bära.

Om du tycker att den här frågan är viktig och du råkar läsa det här, så får du gärna dela inlägget. Alla snurriga och obegripliga saker jag varit med om i sju månaders tid efter att min man dog har hela tiden gett mig kraft att ta reda på och berätta om de här sakerna för min omgivning för att hjälpa andra i samma situation. Min önskan är att våra politiker och förtroendevalda skulle vakna och se vad vårt sparsamhälle leder till. Bakom varje siffra av statistik finns det människor av kött och blod, som även har känslor, önskningar och längtan.

Innan min man dog visste jag väldigt lite om döden och vad den för med sig. Nu vet jag mycket mera.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar