söndag 3 januari 2016

Jag har ett moln över mitt huvud

När min man dog i somras, helt oväntat och abrupt, kändes som om jag hade fått ett ständigt moln över mitt huvud. Det var stort och skrämmande, så där som när det drar ihop sig till plötslig åska. Vissa dagar kändes molnet lite ljusare, men för det mesta hängde det över mig mörkt och hotfullt.

För mig blev det mycket viktigt att försöka förstå vad som hade hänt. Det kändes ju så overkligt, precis som om det inte hade med mitt liv att göra. Faktum är att det ännu ett halvt år efter emellanåt känns ganska overkligt. Precis som om han bara har åkt bort någonstans och snart kommer tillbaka. I början av hösten brukade jag till och med föreställa mig att han var på landet. Jag brukade undra vad han gjorde, och ibland kom jag på mig själv med att tänka: "Det här måste jag ringa och berätta!"

Så för att försöka förstå började jag söka information. Det finns många böcker att läsa om död och sorg, både bra och och väldigt dåliga. De böcker som jag har haft allra svårast med var direkt utpräglat religiösa. Jag kan inte se nån mening med det som hänt! Åtminstone inte acceptera att någon högre makt skulle ha sitt finger med i spelet och leka med mitt liv som om jag vore en marionettdocka. Det bästa böckerna om ämnet jag hittills läst är Tom Malmquists "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", Anna Lindmans "Den där jävla döden" och Peter Strangs "Så länge vi lever". De här tre böckerna förklarar döden på ett mycket realistiskt och sant sätt. Tom Malmquist miste sin fästmö i en akut sjukdom med ett extremt kort sjukdomsförlopp, Anna Lindman är journalist och ville ta reda på varför hon själv var så rädd för att dö, och Peter Strang är läkare inom den palliativa vården och har själv haft cancer.

Efter begravningen skickade min syster ett meddelande om en intressant TV-serie med namn "När livet vänder". Den tar fasta på människor som gått igenom olika kriser i livet och hur de här människorna orkat leva vidare. För mig var den här serien en stor tröst. Man överlever verkligen det svåraste av alla livets svårigheter; att mista en kär anhörig. Själv såg jag för några år sedan Anna Lindmans dokumentär "Döden, döden, döden". En utmärkt serie om vad som händer när vi dör, vad vi tror på och hur vi föreställer oss det som ingen ännu har fått komma tillbaka och berätta; nämligen vad händer sen? För att inte tala om dokumentären "Tills cancern skiljer oss åt" som på ett ärligt sätt visar regissörens Peter Snickars kamp mot en obotlig hjärntumör. En kamp som han tyvärr förlorade.

Jag frågade min akupunktör för några veckor sedan om hon tycker att jag gräver ner mig för mycket i sorgen när jag sökt allt detta material. "Nej, det bevisar bara att du är en intellektuell människa", var hennes svar. För mig handlar det väl också att jobba med mina rädslor och för att citera Anna Lindman: "Vi ska alla dö så vi kan lika gärna tala om det". Faktum är ju, det dör en massa människor varje dag men vi pratar inte om det! Döden har blivit en institution där vi snabbast möjligt städar undan de döda och återgår till våra liv. Vi har blivit så fjärmade från döden att vi inte vet hur vi ska bemöta de sörjande. Själv skulle jag säkert ha behövt krishjälp, men fick veta långt senare att man hittar info om vart man ska vända sig på hälsovårdscentralens anslagstavla. En hälsovårdscentral som jag just då inte besökte och ingen visste att berätta om.

Nej, låt oss glädjas och njuta av livet! Men låt oss också prata om det där som skrämmer oss alla, det att vi en dag inte finns mera. Min man trodde att vi föds och vi dör i all sin enkelhet. Att det hela inte är så märkvärdigt och när vi dör är det precis som när vi sover, mörkt. Själv är jag inte riktigt säker, det återstår att se. Tills dess vill jag njuta av livet även en dag som denna när mitt moln över huvudet är lite mörkare än vanligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar