lördag 9 januari 2016

Jag, de, vi

Ibland undrar jag varför vi har behov av att dela upp oss i grupper, identifiera oss med andra och skapa knivskarpa gränser mellan dem och oss. Ta bara en så enkel sak som vår yrkesidentitet. Jag är utbildad flöjtist och flöjtpedagog, jag ser mig själv som musiker och jag lyssnar på allt möjligt från folkmusik till symfonier, däremellan ryms en hel del pop, nutida musik, opera, oratorier och så vidare, och så vidare. Man kunde säga att jag är en allätare, men det är inte helt sant. Ändå har vi strikta indelningar vem som är musiker, vem som är pedagog, vem som spelar så kallad konst musik och vem spelar pop/jazz. På jobbet har vi delat in våra elever i olika avdelningar, när vi hellre borde samarbeta och presentera all sorts musik för dem. Huvudsaken är väl att de överhuvudtaget håller på med musik? Bevisligen är det ju bra för både hjärna och psyke. För mig tog det en stund att vänja mig med att bli kallad "klasare" när jag studerade, alltså finsk slang för någon som bara spelar så kallad klassisk musik.

När samhällsstrukturerna i arabvärlden och Nordafrika faller samman, då är vi igen snabbt fram med det där "vi och de". Vi stänger gränser, inför visumtvång och gör det svårt för dem att komma hit. Vi bygger murar av rädsla och hänvisar till landets ekonomiska svårigheter. Och visst landet har uppenbarligen ekonomiska problem, politikerna sparar och skär ner, och ändå har ju de flesta av oss det helt ok. Vi har tak över huvudet, mat på bordet och får räkningarna ungefär betalda. Har vi inte då råd att ta bort begreppet "vi och de" och göra dem till oss istället?

I Skavlans talkshow igår var bl.a. Björn Ulvaeus gäst, eller ABBA-Björn om ni så vill. Han berättade om ett projekt i Sverige, som ordnas i samarbete med Röda Korset, där man kan bli vän med en flykting. Perfekt! I Finland pågår liknande företeelser, alldeles frivilliga, underbara finländare tar sig tid att bli vänner med flyktingar. Bjuder in dem till sig och gör dem till en del av oss. Kanske vi kan lära oss något av dem, eller hur? Och arbetskraft behövs, tänker jag.

Om några timmar kommer min syriska vän med sin käresta på besök. Jag ser fram emot goda samtal och varm tillvaro tillsammans! Och på måndag får jag träffa min kurdiska flöjtelev för första gången. Plötsligt är jag du, och efter det blir vi ett vi tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar