lördag 17 december 2016

Om att vägra den kommersiella julen

Om jag bara har möjlighet i december, så undviker jag alla stora köpcenter. Folkmängden, oljudet och köphysterin gör mig helt utmattad och efter en stund är julstämningen lika urblåst som alla julkulor av plast i världen. Den här gången har en envis förkylning hållit mig hemma i två veckor tills jag i igår tog tjuren vid hornen och stökade undan några uppköp på en och en halv timme i ett av Esbos köpcenter modell större

För det är ju så här; fastän jag inte räknar mig till de mest troende här i världen så tycker jag ändå att det är lite mysigt med Jesusbarnet och händelserna i ett stall för länge sedan. Jag sjunger mer än gärna med i de gamla bekanta julsångerna och lyssnar på en och annan ny också. Jag vill gärna besöka någon konsert, se Lucia och bli så där lagom tårögd och melankolisk som man bara kan bli den här tiden på året. Och visst förstår jag att med köpkraft rullar hjulen på i vår kommersiella värld, men jag orkar ändå inte. Jag förstår inte varför vi ska köpa en massa saker på grund av en enda dag om året. Varför kan vi inte istället visa värme och medkänsla alla de andra dagarna? Det behöver ju inte ens handla om saker, utan kan lika gärna vara så enkelt som att bjuda hem en vän, skämma bort han eller henne, eller bara hitta på något roligt tillsammans. Ett samtal över en kopp té kan vara mycket mera värdefullt än alla saker i världen.

Så i år blir det minimalt med julklappar. Julen firas väldigt minimalistiskt hemma med min son och om någon väntar julkort av mig, så väntar ni tyvärr förgäves i år. Inte för att jag inte skulle vilja skriva julkort, men bara för att det kändes omöjligt att göra det när ett namn som brukar stå på korten fattas. Istället vill jag ge en slant till Rädda barnen. Och om jag får julkort av någon, så hoppas jag vi kan ses i en snar framtid istället!

Så här den här gången, men det kommer ju flera jular. Om ett år är vi som bekant där igen.

onsdag 14 december 2016

Om pakkoruotsi och om att vara hurri


Till vår regering och statsminister Sipilä, om ni nu bryr er, och andra intresserade:

Jag växte upp på landet i Österbotten. Mitt modersmål var den dialekt som pratades i Vörå. Svenska lärde jag mig genom alla barnprogram i Sveriges TV och sen förstås i skolan. I skolan fick vi inte prata dialekt, utan skulle svara på högsvenska, vilket emellanåt kändes styvt och konstigt. Från tredje klass skulle vi lära oss finska. Oändliga timmar har ägnats åt läxor i finska, tårar har fällts och många prov har skrivits och genomförts med darr på ribban. Men jag gav inte upp. Jag flyttade inte till Sverige, utan flytten gick till Helsingfors och kunskaper i det språk som var så främmande för mig blev en nödvändighet.

Och jag har lärt mig, inte perfekt men en helt ok finska. Jag har fått fina finskspråkiga vänner och jag insåg att den dag jag plötsligt kunde sitta och småprata på finska hos frissan utan att hon frågade varifrån jag är, så hade jag gjort stora framsteg. Jag har skrivit två slutarbeten på finska, ett i Lahden ammattikorkeakoulu och ett i Yrkeshögskolan Metropolia. Man kan säga att jag helt enkelt klarar mig på mitt andra inhemska språk, och att jag varit ivrig att lära mig. Men ändå:

Svenska är det språk mina föräldrar pratat med mig sedan den dag jag föddes. Svenska är det språk jag tänker, känner och kan uttrycka känslor på. När man talar om "pakkoruotsi" (tvångssvenska) blir jag ledsen. Det är ju mitt språk ni talar om! När vi kommer till yrkesterminologi inom sjukvården förstår jag inte allt ens på mitt modersmål, hur ska jag då förstå det på finska? När jag är chockad, rädd och ledsen kanske jag inte ens kan ta emot det som sägs vare sig på svenska eller finska. Då vill jag ha någon i min närhet som på ett begripligt sätt kan berätta och lugna mig. Och den dag när jag är gammal, skröplig, liten och rädd, vem är det då som håller min hand och säger att allt blir bra på mitt eget modersmål?

I dikten "Den eviga sommaren" från 1853 skriver Z. Topelius i de inledande stroferna:

  Derute blåser stormen stygg
Och drifvorna på gatan samlar,
Och mörka natten svart och skygg
Mot frusna fönsterrutan famlar.


Men borta i min farmors gård,
Der är så ljust och varmt och stilla,
Och aldrig der en vinter hård
Med frost och snö och storm gör illa.


Just nu blåser stormen stygg ute i världen. Jag trodde inte att den kunde blåsa stygg även i mitt eget trygga hemland, men har insett att så gör den. Det om något gör mig oändligt, oändligt ledsen.

lördag 3 december 2016

Jakten på det vackra i vardagen, del 2

Jakten på att hitta det lugna och vackra i vardagen under den hektiska adventstiden behöver inte enbart betyda dokumentation via foton. Det kan även vara handlingar som gör en glad och värmer hjärtat en kall decemberdag, t.ex. som när jag åkte buss in till Kampen i Helsingfors idag. På min hållplats befann sig samtidigt en familj bestående av ett par nyfinländare med två barn. Ett litet barn under skolåldern och en flicka i lågstadieåldern. När bussen kom lät mannen i familjen mig artigt stiga på först (inte alltid så vanligt att bli bemött så av finländska män), och sen skulle han köpa biljett till sig och sin dotter. Då blev det problem. De hade inga busskort och han hade bara en 100 euros sedel att betala med, och chauffören vägrade att ta emot så stora sedlar. Lägg lite språkförbistring på dilemmat ännu, och ni förstår hur det höll på att sluta. Busschauffören bad de båda kliva av bussen, men då fick jag bara nog. Betalade mannens biljett och så lyckades vi skrapa ihop småpengar till flickans barnbiljett. På köpet fick jag mig en trevlig pratstund med mannen, och barnen och han ville absolut ge mig pengar tillbaka framme i Kampen. Och som socker på botten önskade han mig välkommen på kaffe till dem i Storåkern.

Efter det skulle jag ta mig ut till Mejlans för att vara med på en övning, och lyckades ta mig till fel kyrka. En snäll vaktmästare släppte in mig och lät mig lugnt inne i värmen kolla min e-post, så att jag kunde ta reda på till vilken kyrka jag borde gå. Jag var dock rätt så lättad över att jag den här gången enbart skulle lyssna på övningen, och inte spela själv. Mitt värsta skräckscenario, efter att glömma instrument och noter, är att vara på fel plats och på fel tidpunkt. :)

En fin avslutning på dagen blev att besöka en vän i Nordsjö. Vad är väl mera vackert en skön lördags kväll än ett glas rödvin och ett gott samtal?


torsdag 1 december 2016

Jakten på det vackra i vardagen

November blev en av de stressigaste månaderna på hela 2016. Det var inte bara det vanliga jobbet på musikinstitutet som tog massor med extra tid och förberedelser, utan även en välgörenhetskonsert, och några TV - och radioinspelningar fick denna flöjtist att jobba lite mer än vanligt. Dessutom var vädret rätt så trist, och när jag plötsligt fick ont i mitt högra knä igen insåg jag att jag hade rört på mig alldeles för lite. Min lömska artros gör att stillasittande inte alls är bra.

Men det här har jag nu tagit igen tredje dagen i rad. Ja, hela den här veckan har gått till att vila, andas och ta det lugnt. Förutom att undervisa då förstås. Fast ibland kan även det kännas som rena semestern. Och idag är det första December, och jag får lust att pusta ut av lättnad och utbrista: "Välkommen December!". Hoppas adventstiden blir lugn och fridfull. Själv tänker jag vägra julstressen och istället leta efter det vackra i vardagen. Här är dagens bild:


Esbo bjuder på mycket natur, och den här platsen finns längs med en av mina promenadvägar nära mitt hem. Mitt promenerande kan liknas vid en stund av meditation. Jag går iväg utan någon större ambition på att förbränna kalorier och låter tankarna rensas ut, och så orkar man jobba igen. Borde lära mig att göra detta oavsett väder.

Ibland skulle det dock vara kul med sällskap. Läste igår om en nättjänst vid namn "Walk a Friend", där man kan hitta vänner att motionera tillsammans med. Inte så dumt! Månne det finns någon annan som gillar att skrota omkring och upptäcka det vackra i vardagen?

http://walkafriend.com/

onsdag 16 november 2016

1 år, 4 månader och 20 dagar

Det tog exakt 1 år, 4 månader och 20 dagar att få det slutliga beskedet i min hand. Det som berättade varför min man oväntat dog den 26.6.2015. Egentligen var inte beskedet någon överraskning, med facit på hand borde jag/vi kanske ha förstått att något var på gång långt tidigare. Man kan förstås tänka på allt man kunde ha gjort för att förhindra det inträffade, men det kan ju hända att slutresultatet hade varit det samma.

Nu är cirkeln sluten kunde man ju tycka, men det känns snarast rätt så tomt. Jag är lättad över att brevet kom som ett rekommenderat brev som skulle hämtas ut på posten. På så sätt hann jag förbereda mig mentalt och väntade några dagar innan jag äntligen hämtade hem det. Att läsa det var inte heller så hemskt som jag hade föreställt mig, även om jag mådde lite illa på vägen hem. Att veta är bättre än att inte veta.

Det känns sorgligt att centraliseringen i vårt land har lett till många orättvisor. På vissa orter får de anhöriga veta dödsorsaken inom några månader, och på andra ställen måste man vänta över ett år. Som anhörig har man inte så mycket mera att säga till om efter det att myndigheterna tagit hand om den avlidnes kropp. Därför minns jag med värme vår begravningspräst ord mitt i den värsta chocken och krisen: "Kom ihåg att han fortfarande är din man!".

Min man var inte rädd för att dö. Vi pratade många gånger om det. Han tyckte speciellt mycket om inledningsraden till Z. Topelius dikt "Vintergatan": "Och nu är lampan släckt...". Så föreställde han sig döden liksom en lampa som bara släcks på kvällen när man ska sova. Högst troligen uppfattade han aldrig att han dog, han bara tog det plötsliga klivet ut i det okända. Det där som vi inte har någon vetskap om vad det är.

Att dö är inte svårt för de döda. Att dö är svårt för de som blir kvar.

onsdag 29 juni 2016

Om att vara hemma och ändå inte

Sedan 1990 har jag bott i Nyland, men spenderat tid i Österbotten varje sommar. Sommaren 2002 gick en dröm i uppfyllelse och vi köpte ett litet torp i Vörå. Eller " tär heim" som man säger här. Men det där med hemma är svårare än man tror, för när jag är i Nyland så längtar jag till Österbotten, och när jag är i Österbotten känner jag mig hemma men ändå inte. Kanske är det så att jag egentligen är hemma någonstans mittemellan, skulle vara Tammerfors då kanske.

Samma känsla gäller min nya status som änka, en titel som jag förövrigt tycker mer än illa om. För hur ska folk bemöta någon som gått igenom en stor sorg? I början är det ju på sin plats att bemöta den sörjande med ett enkelt deltagande, men ju längre tiden går desto mera pinsamt blir det. Helst låtsas omgivningen som ingenting, för vem vill väl prata om döden hela tiden? Man blir lätt lite nojig och hoppas mest på att slippa stöta på någon bekant när man går till butiken. Och även om jag inte stöter på någon bekant så känns det som om jag har ordet "änka" stämplat i pannan. Men det som ändå är svårare att stå ut med är omgivningens tystnad än det att någon vågar kommentera det som har hänt.

Nej, jag bestämde mig i ett tidigt skede att vara efterlevande. Det känns liksom mera mänskligt. Och om någon undrar hur man ska bemöta mig, så är svaret att man kan vara sig själv. Det bästa bemötandet på mycket länge fick jag igår på den lokala handarbetsaffären, när den enkla frågan löd: "Hur ser din vardag ut nu för tiden?". En rak och enkel fråga, lätt att besvara. Vardagen ser faktiskt riktigt ok ut.

Det finns många andra situationer där varken jag eller mina medmänniskor känt sig hemma det senaste året. Eftersom döden är dold i din moderna människans medvetande så har vi inte de rätta koderna för vad vi ska säga och hur vi ska reagera när vi möter en människa i sorg. Jag har ofta hört orden "jag vet hur det känns", och i början fick jag trösta många människor mera än vad de tröstade mig. Samtalet gled ofta in på deras egna upplevelser. Tyvärr orkar den sörjande inte bry sig om sådana saker just då. Man behöver ju själv bli sedd och hörd. Faktum är att det inte behövs så mycket ord. Det räcker med en kram eller en annan gest som visar att man bryr sig. Ett annat misstag som omgivningen gör är att säga: "Hör av dig när du behöver sällskap!". Det är en garanti för att man aldrig hör av sig igen, man orkar helt enkelt inte. Man brukar säga att i nöden vet man vem ens verkliga vänner är, och tyvärr stämmer det rätt så långt. Ens verkliga vänner är de som gång på gång drar upp dig ur ditt svarta hål. Jag har även också fått höra hur stark jag är. Visst, men vad är alternativet? Att lägga sig ner och dö? Jag tror inte att ni skulle göra det heller, alltså reser man sig, biter ihop och kämpar vidare.

För mig håller ordet "hem" på att sakta ta en ny skepnad. Jag skapar en ny vardag med nya rutiner, och försöker reda ut vem jag är i den här nya situationen. Var mitt slutliga hem kommer att vara är just nu ganska öppet, en tanke som känns både svindlande och spännande. Och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig så är mitt hem just nu en röd liten stuga, men i mitten av augusti kan det hända att jag tänker annorlunda. Så är jag tillbaka i detta eviga mittemellanland igen någonstans mellan Österbotten och Nyland, eller tvärtom.


måndag 27 juni 2016

Om att mötas på en tågstation



Livet är fyllt av före och efter. Vi minns vad vi gjorde just den här speciella dagen ett år senare. Dagen när andra världskriget bröt ut, mordet på president Kennedy, den första månfärden, dagen när ABBA vann Eurovision Song Contest, den 11 september, brexit och en oändligt lång lista av andra händelser. Alla händelser har vi inte själv upplevt. Vi har läst om dem, sett om dem på TV och ärvt dem av tidigare generationer.

 För ett år sedan, just den här dagen, gjorde jag mitt livs längsta tågresa från Åbo till Tervajoki. Jag hade sent kvällen innan fått veta att min man oväntat dött, men jag förstod det inte. Jag tittade ut genom fönstret på det regnvåta landskapet, det såg mera ut som höst än mitt i sommaren, tårarna rann, men jag förstod inte varför. Jag hade fått en tågbiljett i första klass och konduktören försökte vänligt erbjuda kaffe och tidningar. Jag avböjde och sa att allt är bra, men det var ju inte bra. Hur skulle det någonsin kunna bli bra igen?

Väl framme på tågstationen i Tervajoki möttes jag av min son och min syster. Vi kramade om varandra och var alla matta efter allt för lite nattsömn. Själv hade jag inte sovit alls och efter 24 timmars vaka börjar man lätt bli lite konstig. Jag minns att jag sa: "Han sa igår att nu kommer sommaren". Han hade otåligt följt med väderleksrapporten och äntligen efter veckor av regnande hade det utlovats sol och värme. Han var glad. Han var glad för att jag skulle komma hem, hem till vår stuga på landet, glad för solen, glad för att vi skulle vara två igen, glad för att han skulle få hjälp med saker han inte klarade av på grund av sitt handikapp. Inget av det här sa han högt, han var ju en ödmjuk och anspråkslös människa, nästan för bra för den här världen som en av våra vänner uttryckte det. Men jag kunde höra det i rösten. Fast vår son tyckte att pappa hade låtit lite ledsen när de hade pratat i telefonen kvällen innan. Så olika vi kan uppfatta en människas röst.

Vi var tysta i bilen, jag tittade på blommorna vid vägrenen och på telefonen och undrade över att en okänd nummer hade försökt nå mig. Det visade sig vara en polis som ville redogöra för händelseförloppet vid vår stuga kvällen innan. Jag måste ta ställning till nya saker som rättsobduktion i Tammerfors, vilka mediciner han hade tagit, var hans sjukjournaler kunde hittas och var begravningen skulle ske. Saker som var svåra att ta ställning till eftersom jag på något underligt sätt trodde att han skulle komma tillbaka, att det hela var en idiotisk dröm och snart skulle den ta slut. En känsla av overklighet, som jag nu efteråt har förstått är helt vanlig på grund av chock.

Idag ett år senare vet jag att man klarar av mycket mera än man tror. Att när det hemskaste av allt det hemska händer så finns det ändå kraft någonstans. Idag ett år senare är det vår son som sitter i tåget på väg upp till Österbotten. Han har haft en fin studietidtid i Italien och nu finns det andra utmaningar att ta itu med här hemma. Idag ett år senare blir det ett gladare och lyckligare möte på tågstationen. Trots att det regnar och stormar ute är sommaren ändå här.

måndag 6 juni 2016

Om att läsa Finlandssvensk litteratur



Det är någon av de allra sista dagarna i maj. Jag kör bil norrut mot Österbotten genom ett grönskande sommarlandskap. Sommaren är tidig i år, våren hann jag knappt märka något av, och längs med vägrenarna blommar redan midsommarblomster. Mitt enda sällskap i bilen är katten, som nöjt sover i sin bur, och radio Vega. Eller ja, radio Vega där man kan få upp stationen i bilradion. Någonstans före Tammerfors och vidare norrut är det de finska kanalerna som gäller, men så där lagom mellan Parkano och Jalasjärvi kommer Vega tillbaka. Två män, som verkar veta allt om allt, för en diskussion och får mig att börja lyssna. Det handlar om att skriva i Svenskfinland. Den ena utgjuter sig om hur dåliga de finlandssvenska författarna är, eller snarare hur bekväma de är. De lever på Kulturfondens stipendier, behöver inte leva på sin litteratur och skriver böcker som handlar om livet i Svenskfinland på ett sådant sätt att ingen annan i världen kan vara intresserad av det, har en försäljning på 50 böcker och kallar sig författare.
Jo, han har ju i princip rätt. Att skriva handlar väl att delvis reflektera över sin egen omgivning, och om man tillhör en liten minoritet i Finland så kanske omvärlden faktiskt inte är så intresserad. Vi skulle kanske vilja att människorna i Sverige bryr sig om oss, men de tycks ju inte heller vara så intresserade. Själv tycker jag om att läsa böcker av Finlandssvenska författare just på grund av igenkänningsfaktorn, men jag fattar poängen: man kan ju inte leva som professionell skribent på det sättet...eller? Några kan ju faktiskt, men det är de få som når toppen och har turen att bli översatta till olika språk, och skriver så universellt att vilken som helst människa kan förstå vad boken handlar om.
Det kan ju hända att den här radiodiskussionen var lite tillspetsad med flit. Åtminstone tänker jag ägna sommaren åt att kolla in biblioteket på landet och deras urval av nya böcker (som brukar vara glädjande stort). Sommaren är min tid för läsning och reflektion, tid att varva ner och njuta av det långsamma livet. Min läsning under vintern har mest bestått av litteratur om sorg och död, nu är det dags att läsa om livet.

torsdag 2 juni 2016

Papperstidning eller digital

Hufvudstadsbladet tvingas att ta itu med ordentliga sparåtgärder, som bland annat nu kommer att märkas mera tydligt för läsare i Österbotten i och med att tidningen byter tryckeri och distribueringen ändras. Morgontidningen delas ut med posten och helgens tidningar fås först på måndagar! Om man som jag är född österbottning, bor i huvudstadsregionen sedan 1990-talet och skulle ha lust att hålla sig "up to date" med vad som händer i den gamla hemtrakten har detta alltid varit ett öde om man vill prenumerera på Vasabladet. VBL når inte ens Nyland samma dag, utan delas ut först som gårdagens tidning och på måndag eftermiddag dimper fredagens, lördagens och söndagens tidningen ner igenom postluckan. Det här ledde till att jag till vardags har haft HBL och om somrarna på stugan i Österbotten unnat mig lyxen av att även prenumerera på VBL.

Förra sommaren gjorde en förändrad livssituation mig tvungen att fråga mig själv vad jag har råd med. Konstaterade att en helårsprenumeration av HBL är dyr och att det blir hälften billigare att prenumerera digitalt, så jag beslöt att satsa på tidningen enbart digitalt. Men aldrig har jag saknat papperstidningen så mycket! Den hör ju ihop med morgonkaffet och starten på den nya dagen. Aldrig har jag heller läst HBL så slarvigt eller glömt bort att jag prenumererar på en dagstidning, och det värsta av allt samma artiklar som man hittar på webben och länkade till Facebook finns ju också tryckta i papperstidningen (som jag har digital tillgång till). Så vad göra? Som läsare är man som en åsna mellan två hötappar, och börjar till slut undra om man ens behöver en dagstidning överhuvudtaget.

Tiderna ändras och vi med dem, digitaltiden är här för att stanna. Kunde papperstidningen se annorlunda ut? Kunde den ha ett annat, djupare innehåll än det vanliga nyhetsflödet vi ser dagligen via dator, läsplatta och TV? Kunde man satsa mera på kultur, mera förklarande artiklar om världshändelser och politiska skeenden i hemlandet, intervjuer med mera? Kunde papperstidningen vara något som det inte är så farligt om man inte får den varje dag, men har ett så intressant innehåll att man ändå vill ha den? Framförallt: kunde papperstidningen sluta att vara en blek kopia av det redan producerade nyhetsflödet på nätet?

Här hittar du en insändare om saken:

https://www.hbl.fi/artikel/tidningen-ar-viktig/

söndag 15 maj 2016

Italien-ett år senare än tänkt

På påskafton för ett år sedan fyllde jag jämna år. Efter mycket funderande bestämde jag och min son att det skulle firas med en resa till Florence. Min man, som var handikappad och därför inte kunde komma med, gladde sig åt att vi skulle få resa och speciellt glad var han över att vi även planerade att åka till Venedig, mina drömmars stad. Men så ville ödet något annat, och hela resan ställdes in på grund av min mans plötsliga och oväntade bortgång. Vi kunde visserligen ha åkt, eftersom resan skulle ha ägt rum efter begravningen. Men mitt i den mest dramatiska sorgebubblan kändes resan för övermäktig och ställdes in.

Den här vårterminen har sonen spenderat snart tre månader i Milano som utbyteselev i skolan Accademia di belle arti di Brera i Milano, http://www.accademiadibrera.milano.it/, och i början av maj åkte jag ner för att hälsa på. Resan var lyckad på alla sätt, och på något underligt vis kändes det som om någon däruppe på molnkanten tittade ner och log. Speciellt som vi tände ljus för honom både i Milanos stora domkyrka och katedralen i Bergamo. Livet går vidare, trots allt.



Själv har jag hittat gruppen "Nuoret lesket" på Facebook, och tycker att det är skönt att ha någon att dela min sorg med. Någon som förstår hur det känns, och någon som jag kan dela mina erfarenheter med. En liknande grupp på svenska vore perfekt. Namnet till trots är både män och kvinnor i olika åldrar medlemmar på sidan. Jag antar att vi även är många med svenska som modersmål i Finland som har liknande upplevelser och saknar någon att dela dem med. Kan vi göra något tillsammans?

tisdag 26 april 2016

YLE skriver om den långa väntan på obduktionssvar

Min son har på Facebook delat en intervju från YLE:s hemsida, som handlar om samma fråga vi själva undrat över i tio månaders tid; nämligen var dröjer svaren från min mans obduktionsrapport? Tydligen gäller ju det här dilemmat enbart om du dör hemma eller någon annanstans. Om du har den goda turen att dö på ett sjukhus, så är allt ok. Då blir du obducerad av sjukhusets obducent, och de anhöriga kan få ett snabbare svar på sina frågor. Det som framkommer i YLE:s artikel är att det finns många omständigheter som fördröjer denna process. Allt från att det måste vara en polis närvarande vid obduktionstillfället, undersökningar som ska göras på universitetssjukhuset (i vårt fall i Tammerfors) och papper som ännu ska gås igenom hos polisen i Vasa och eventuellt tilläggsutredningar som behöver beställas. Allt det här var nytt för mig, och i Januari när jag ringde och frågade om läget till polisen i Vasa så var det ingen som nämnde alla dessa saker. Att polissekreteraren enbart talade finska är dessutom en helt annan historia. Jag kan bara konstatera att de senaste tio månaderna har mitt finska ordförråd utökats med de mest konstiga ord.
Till syvende och sist, vad spelar det för roll? De döda är ju redan borta. De har inte bråttom, men vi efterlevande har bråttom.  Vi behöver få veta orsaken till varför det mest obegripliga av allt har hänt. Varför en när och kär rycktes bort i förtid. Det handlar också om val och acceptans. Om jag hade fått välja mellan obduktion eller inte obduktion hade jag valt det senare alternativet. Då hade jag accepterat livets gång, livet är ju som bekant inte alltid rättvist. Jag hade antagit att en massiv sjukdomsattack avslutade min mans liv, och att ingen hade kunnat påverka det även om vi hade varit med när det hände. Men som saken är nu, ligger denna fråga och gnager i bakhuvudet. För att inte tala om våndan inför den där dagen när brevet ligger på hallgolvet. Vad står det i det, och kommer jag att förstå vad texten ens betyder? Jag har ju förstått att rapporten är skriven på yrkesspråk och inte alls lätt att förstå för en vanlig människa.
Jag tror att döden var lättare att ta till sig tidigare. I dagens läge är den en institution och fylld med obegriplig byråkrati. Sorgen ska klaras av snabbt och behändigt, och så fortsätter allt som vanligt. Visst, allt fortsätter ju men inget är mera som vanligt. Det jag sist och slutligen önskar mig är bara lite mera medmänsklighet, även bland alla dessa byråkrater. Inför döden är vi alla lika små 

söndag 24 april 2016

Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död

Efter min mans bortgång hade jag ett stort behov av att läsa böcker om död och sorg. Jag ville få bevis på att allt det här jag upplevde, och ännu upplever, är sant. Få bekräftelse på att även någon annan varit med om samma sak, och att det tillstånd jag gick igenom skulle gå över. De flesta böcker jag kom över gav ingen större tröst. Antingen var de för religiösa, behandlade en värld som inte berörde mig och mina upplevelser, eller så var de helt enkelt bara för dåligt skrivna. Den första boken som riktigt berörde var Anna Lindmans "Den där jävla döden". En bok som går in på djupet på frågor om liv och död, förklarar vad som händer sen, vad de efterlevande ska göra, och vad omgivningen bör och inte bör göra.

Jag har många gånger tänkt att jag får väl skriva den där boken själv då om ingen annan kan göra det. Men häromdagen fick jag ett lästips som verkligen berörde mig och min historia, nämligen boken "Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död". Boken är skriven av två kvinnor, Marita Warborn Lundgren och Christina Karlberg, som båda mist sina män plötsligt och oväntat mitt i livet. I boken berättar de turvis om hur det är när det allra svåraste händer, eller "jordbävningen" som de båda kallar dödens plötsliga intrång. De berättar om den förvirrande tiden från dödsbudet fram till begravningen, och hur man sen ska försöka leva vidare i det kaos som finns omkring en. I boken får också vänner, barn, släktingar och nya livspartners komma till tals. Boken berättar även om hur man i början räknar minuter, timmar och dagar. Själv har jag inte räknat dagar, men nog veckor och månader, och absurt nog tycks jag ha lättare att ha koll på en dödsdag än min egen bröllopsdag. Och det viktigaste av allt; boken är ett bevis på att man klarar mycket mera än man tror.

Idag har jag haft en dålig dag. Inga hurtiga tillrop om att "skärpa till sig, gå ut i solen eller städa garderoben så känns allt bättre" hjälper i sådana lägen. Jag har lärt mig att tillåta de dåliga dagarna, gå tillbaka i sängen, sova lite, och kanske gråta lite. Efter att ha gjort det idag, började jag läsa den här boken och kom underfund med att boken jag saknat behöver jag inte skriva. Den är redan skriven. Och vilken tur att den dåliga dagen inföll på en söndag, så att jag fick ha dagen alldeles för mig själv!

                                                   
                                                Du vet aldrig hur stark du är,
                                                   förrän att vara stark
                                                  är det enda val du har.

                                                                              Bob Marley

fredag 22 april 2016

Motivation

Igår dök en av mina begåvade, unga flöjtkonstnärer upp på lektionen tillsammans med sin mamma. Ärendet var att, förutom att ha flöjtlektion i vanlig ordning, ha en diskussion om motivation. Eller snarare brist på motivation. Jag startade diskussionen med att fråga henne vad ordet "motivation" betyder. Hon blev rätt så ställd av frågan, och jag kunde snabbt konstatera att hon använder ett ord som de vuxna satt i munnen henne.

Mitt uppdrag som flöjtlärare var inte att övertala henne att fortsätta spela, för till det krävs det mera än de vuxnas önskan om att barnet ska fortsätta sin hobby. Helt egoistiskt kunde jag ju ha tänkt på mig och mitt jobb, men jag ville försöka få henne att förstå vad det innebär att lära sig att spela ett instrument. Att vägen till kunskap är lång och stenig, och fylld av dagar när man har lust att slänga iväg flöjten all världens väg. Och att belöningen kommer långt senare när man plötsligt får till det där med en svår rytm, någon knepig, teknisk sak och behärskning av ton och klang. Det viktigaste var att få henne att inse att man måste våga kommunicera med sin flöjtlärare, berätta vad man vill och vilken musik man tycker om. Men kanske det viktigaste av allt, att få henne att förstå att jag inte blir arg om hon slutar. "Jag blir inte arg. Nog ledsen i själen, men det går över!", var min kommentar och jag tror att en strimma av lättnad tändes i de vackra, blåa ögonen.

Själv har jag haft ett läsår fyllt av tvivel på mitt jobb. I kölvattnet av en stor livskris följer de stora frågorna: Varför gör jag detta? Vad är meningen med att undervisa flöjtspel? Och om jag ska göra något annat, vad är det? Det kan ju te sig som ett rätt så betydelselöst jobb, men utan musik, konst och kultur vad är livet då? Mitt jobb är inte att göra eleverna till proffsmusiker. Den banan är endast några få förunnade. Däremot är mitt jobb att visa på det sköna och vackra i livet, även om det kan vara svårt för både elever och lärare att alltid förstå. Denna tanken bekräftades åter igen häromdagen, när TV-nyheterna kunde berätta att konserter med klassisk musik drar mer publik än någonsin till våra konsertsalar i Finland. I tider av kaos, otrygghet och kris behöver vi de sköna konsterna för att stå ut med verkligheten. Eller för att för en kort stund bara drömma oss bort.

Vad är då motivation? Enligt Wikipedia kan motivation förklaras så här:

 "Motivation är det psykologiska kännetecken som ger en organism drivkraft, det vill säga väcker den till handling mot ett önskat mål och lockar fram, kontrollerar, och upprätthåller vissa målriktade handlingar."

Eller som vi båda konstaterade igår att motivation för att spela måste vara en inre önskan att få göra det, en önskan som varken föräldrar eller lärare kan skapa åt en. Däremot kan vi vuxna vara de som stöder, tjatar och bär när motivationen tryter. Det behövs lite morötter ibland för att locka fram motivationen. Själv återkommer jag med jämna mellanrum till Annu Tuovilas doktorsavhandling "Mä soitan ihan omasta ilosta!". I den framkommer i intervjuer med barn i åldern 7-13 år att de för det mesta spelar på grund av glädjen att spela, inte för att de skulle ha ett behov av att avlägga olika prov i musikinstitutet eller för att spelandet måste vara särskilt målinriktat. Där kommer också tydligt fram hur svårt det är för barn att säga att de vill sluta spela, oftast för att de inte vill göra sina föräldrar eller sin lärare ledsen.

Därför ville jag helt enkelt säga: "Jag blir inte arg om du slutar. Jag blir nog ledsen i hjärtat och själen, men det är mitt problem och det går över".

söndag 3 april 2016

Himlen runt hörnet

I mitt jobb gäller det att försöka hålla sig lite uppdaterad på vilken musik som är pop bland eleverna. I höstas frågade en av mina ungdomar i min flöjtklass om hon och hennes kompis skulle få spela Kygos "Stole the Show". Låten var till en början helt obegriplig, för mig alltså, men skam den flöjtpedagog som ger sig. Med lite hjälp av en kollega gjordes ett arrangemang för flöjtorkester och piano, och slutresultatet framfördes på konsert idag. Och vilken succe' det blev!

Själv ville jag ju visa att jag också är poppig. Här är det inte bara Bach och Beethoven som gäller, utan Mauro Scocco och Lisa Nilsson minsann! Behöver jag berätta om elevernas reaktioner? Lisa Nilsson hade de flesta inte hört om, och de som eventuellt hade det konstaterade att: " Jaha, det är sån där mamma-musik". Men ur olika fördomar kan det födas något bra. Efter att ha tränat Kygos låt några månader konstaterade jag till slut att den ju är helt ok. Och jag tror faktiskt att flöjteleverna tyckte att "Himlen runt hörnet" inte var så dåligt trots allt. Speciellt som vi lyckades baka in lite improvisation, och samspel över olika musikgenrer. För att inte tala om den unga sångsolisten, som skulle ha glatt orginalsångerskan mer än väl!

Själv firade jag gårkvällen med att uppleva Lisa Nilsson live i Finlandiahuset.  Jag håller med, det är nog sån där mamma-musik.  Men ack så skön sådan, för att inte tala om Lisas underhållande prat mellan låtarna. Känns lite som om himlen är runt hörnet just nu 😊

måndag 28 mars 2016

Om artighet

Jag har funderat på det här med att vi i Finland är så asociala av oss. I min trappa bor ett "ilsket" par, och igår stötte vi på varandra när jag var på väg ut ur hissen och de på väg in. Det blir ju lite så där abrupt när hissdörren öppnas och helt oväntat är det någon utanför respektive innanför dörren. Men jag sa "Hej!", så där som jag brukade göra och blev aningen ställd när jag bemöttes av iskall tystnad. Hade lust att utbrista: "Hej, hallååå!", men besinnande mig. Jag är ju trots allt vuxen. Och så här håller det på i vårt samhälle. Testa bara våra busschaufförer i huvudstaden! Banne mig om de inte har slagit vad om vem som kan leka tysta leken längst.

Fast det finns ju undantag. Till exempel den manliga grannen som för en tid sedan höll på att få slag vid samma hissdörr, för att inte tala om min reaktion. Det mötet slutade i alla fall med en ömsesidig glad önskan om en trevlig kväll. Och det finns faktiskt busschaufförer som hälsar på en när man kliver ombord och viftar med sitt resekort. Och tänk om det "ilskna" paret inte alls är ilsket. De kanske bara är extremt blyga, vad vet jag?

Så jag ger inte upp, världen behöver trots allt lite mera kärlek och värma tänker jag. Mötte förresten det omtalade paret idag igen. "Hej, hej!", sa jag och fick faktiskt ett "Moi" till svar av frun. Mannen sänkte sig till en försiktig nick på huvudet, men det var ju inte så dåligt. Så nu är ställningen Åsa versus "det ilskna paret" 1-0. Och varför i all världen funderar jag på detta just nu? Jo, därför att jag häromdagen råkade läsa att invånarna i min stadsdel är extra vänliga och alltid hälsar på varandra.

Okej då, och glad fortsättning på påsken!

PS: Man borde kanske ha ett alarmsystem i hissen som meddelar om det finns någon innanför eller utanför dörren. Bara som säkerhetsåtgärd, så att man hinner förbereda sig för oväntade möten tänker jag,

torsdag 17 mars 2016

Mera om ensamhet och att kunna se framåt

Redan för många år sedan började jag grubbla över den existentiella ensamheten. En ensamhet som för mig kändes påtaglig vare sig jag hade vänner och familj omkring mig, eller var helt fysiskt ensam. De här frågorna öppnade upp ett stort intresse för att fördjupa mig i musik skriven för soloflöjt. Att spela helt ensam på scenen är något av det mest utelämnande man kan utsätta sig för som musiker, speciellt om man som jag gör spelar ett så kallat orkesterinstrument. Men det kan även vara väldigt befriande. I bästa fall har man själv full kontroll över situationen, och i värsta fall drabbas man av gastkramande skräck. Genom musiken hittade jag ett sätt att bearbeta känslan av ensamhet.

För någon tid sedan fick jag frågan om hur jag klarar av att vara ensam. Vilken konstig fråga, tänkte jag. Jag har ju inte direkt så många val, men efter att ha funderat på frågan insåg jag att det är en viktig frågeställning. En fråga, som för frågeställaren är skrämmande och att hen önskar ett svar som kan ge tröst inför framtiden. Svaret är väl kort och gott, man vänjer sig. Jag saknar väldigt mycket att det inte finns någon hemma och väntar, ingen som kan lyssna på sorger, bekymmer och glädjeämnen, ingen som undrar hur konserten gick, ingen som önskar lycka till; men man vänjer sig. Om och om igen kommer jag på mig själv med att tänka, men det här måste jag berätta...och ja, så minns jag att han är inte här längre.

En annan fråga som dykt upp på senaste tiden är frågan om hur man orkar se framåt. Jag tror att de människor som upplever att de inte har något att se fram emot, inget att leva för, är de som inte klarar av de stora sorgerna i livet. För mig är de små glädjeämnen viktiga. Ibland kan de vara så simpla som att ikväll kommer ett trevligt TV-program, att någon överraskande tar kontakt, att någon elev spelar fint, att katten har en lugn natt och jag får sova, att ljuset kommit tillbaka, att mina nära och kära har det bra. Listan kan troligen göras hur lång som helst.

Häromdagen råkade jag läsa Monica Ålgars fina kolumn i Hufvudstadsbladet som i princip handlade om samma sak. Att kunna se det positiva i livet och att varje dag kunna räkna upp minst tre bra saker. De kan vara hur simpla som helst, så mina tre positiva saker idag får bli: 1) jag har rent hår, 2) solen skiner, 3) jag får idag samarbeta med en god kollega. Och varje gång det känns övermäktigt brukar jag med tacksamhet tänka på en vän som ringde till mig i somras några dagar innan begravningen och sa: "Du kommer att klara det här!". Då lät det helt otroligt, idag vet jag att det är sant.


torsdag 18 februari 2016

Om ensamheten

Jag har alltid tyckt att jag har världens ensammaste jobb. Visst är det trevligt med alla elever och deras olika personligheter, inte alla fina kollegor att förglömma. Men ändå...där är jag instängd i mitt lilla klassrum dag ut och dag in. Sällan träffar man sina kollegor, förutom i och med en snabb kaffekopp i lärarrummet och något möte då och då. Och vad händer sen den dagen arbetslivet har nått sin ände? Hur fyller man ut all denna tid av oändlig ensamhet?

Av den här orsaken har jag med stort intresse följt den svenska konstnären Lars Lerins kamp med samma frågor. Han har konstaterat att hans nära vänner är få och bestämde sig för att ta reda på om det kan uppstå ny vänskap. I de sex programmen träffar han bland andra Anni-Frid Lyngstad, Mikael Persbrandt och Christer Sjögren, och det verkar faktiskt uppstå frön till nya vänskaper TV-kamerorna till trots. Samtalen som förs rör både högt och lågt, där ensamhet, sorg och livets vedermödor tycks vara den gemensamma nämnaren. Programmen hittas här:

http://www.svtplay.se/video/6391365/vanligen-lars-lerin/vanligen-lars-lerin-avsnitt-5

Och om man inte vet vem Lars Lerin är, så kan man kolla in hans konst här:

http://sandgrund.org/galleri/

Han är en av nordens största akvarellkonstnärer, vars ljus i tavlorna fascinerar mig oerhört. Själv får jag jobba vidare med min ensamhet. Kanske kan det uppstå nya vänskapsband och intellektuella samtal på vägen, vad vet jag? Åtminstone hoppas jag det! För att citera Lars avslutar jag med:


Vänligen, Åsa Gustavsson


fredag 12 februari 2016

Ibland blir vi rädda och det är helt normalt

Häromdagen läste jag att man inte längre får visa filmer med Alfons Åberg mera på förskolan i Sverige. Detta därför att några föräldrar blivit upprörda över att barnen inte kunde sova på nätterna för att barnen blivit rädda för eventuella monster under sängen. Om ni inte råkar ha koll på vem Alfons är så kan ni googla på barnboksförfattaren Gunilla Bergström.

När min son var liten slukade vi tillsammans böckerna om Alfons. De är så pedagogiskt fint upplagda och författaren står alltid på barnens sida. Och visst finns det skrämmande element med, men berättelserna slutar ju alltid bra och tillsammans med en vuxen som förklarar andemeningen av böckerna och filmerna kan det ju inte vara farligt, eller? Och ännu värre synder har jag gjort som mor, t.ex. låtit min son allt för tidigt stifta bekantskap med "Sagan om ringen". Det ska medges; han hade verkligt svårt att sova natten efter den bioupplevelsen! När Harry Potter kom på bio var han redan så stor att det mest bara var coolt, och mamma var mera rädd i biostolen. Men hur är det t.ex. med alla dessa dataspel som barnen spelar nu för tiden, eller andra våldsamma program på TV? Och Disney´s filmer? De är inte heller alltid så rumsrena tänker jag.

Själv är jag uppvuxen under en tid då TV-nyheterna kablade ut bilder från Vietnamkriget. Jag hade länge en obegriplig skräck för flygplan och när jag var liten övningsflög militären ofta över vårt barndomshem. Jag minns ännu den isande skräcken, benen som frös till is och vägrade att lyda. Jag var också mycket rädd för mörkret och tror nu efteråt att den rädslan dök upp i cirka femårs åldern när jag plötsligt förstod att det finns något som kallas död. Vi skulle alla försvinna och det kändes hemskt. Lite senare grubblade jag över hur det kommer att kännas när solen slocknar sen någon gång om miljoner och åter miljoner år. Om man då har 8 minuter på sig kvar att leva innan man fryser ihjäl, hur känns det då?

Barn är rädda och det hör till. Det hör även till oss vuxna att försöka hantera den rädslan och prata med våra barn om den. Ibland är vi trötta, vill sova för att orka med våra viktiga arbeten nästa dag och har inte lust att ta hand om all denna rädsla som hör barndomen till. Men jag tror att det är värt det! Sångerskan Björk berättade i en intervju att det är de stora sagotraditionerna på Island som format henne som artist. För egen del är rädslan en drivkraft, för jag är ännu idag rädd för allt möjligt, som t.ex. att dö, att pengarna ska ta slut, att bilen ska stanna på motorvägen, för att tredje världskriget ska bryta ut, bara för att nämna några saker. Kanske det är så att det är bra att jag även som vuxen är rädd och på så sätt kan relatera till barnet inom mig. Sist och slutligen är väl rädslan en försvarsmekanism som är inbyggd i människan sen urminnes tider. Utan rädsla och förmåga att fly skulle vi väl inte ha överlevt här på jorden.

Den värsta rädslan är rädslan för att mista någon man älskar. Det gjorde jag i somras och fick uppleva att den värsta rädslan av dem alla blev sann. Nu vet jag att jag till och med klarar det, otroligt nog. Regissören Ingmar Bergman hade en annan benämning på sina rädslor, nämligen "dämoner". De dyker upp vare sig man är stor eller liten. och tyvärr ofta om nätterna.

PS: På tal om döden: en bra barnbok som behandlar döden och dess oändliga sorglighet är "Ängelungen" av Margareta Thun med underbara illustrationer av Chris af Enehjelm.

söndag 7 februari 2016

Till vår son på 25-års dagen



För 25 år sedan var det en mycket kall februaridag, och min man brukar berätta hur han träffade på ett tidningsbud i vår trappuppgång som värmde sig med innehållet i en fickplunta. Min man blev så till sig när telefonsamtalet från Barnmorskeinstitutet kom vid fyratiden och det var dags att komma till BB, att han i sin förvirring inte förstod att ta bilen utan fick beställa taxi istället. Det kan ju hända att bilen inte ens skulle ha startat i kylan och spårvagnarna gick ännu inte så tidigt på morgonen. Jag, din blivande mor, hade fått åka in till BB redan på självaste Runebergsdagen för du hade så bråttom ut i världen. Och så föddes en liten, liten kille sex veckor för tidigt.

Du blev nog väldigt speciell för din far, även om han kanske inte alltid hade förmågan att uttrycka det verbalt. Han älskade alla sina barn, men kärleken till de andra komplicerades av besvärliga vuxenrelationer. Med dig ville han vara tills du blev vuxen, och jag är så glad att han fick det. Han och jag har fått följa dig i alla stadier av din uppväxt. Se hur du tog dina första steg, vara orolig när barnläkaren misstänkte att du hade hjärtfel (vilket visade sig vara falskt alarm), höra dig säga dina första ord (mamma, pappa och lampa), följa med dig till dagis och skola, njuta av ditt gitarrspel och se dina fina teckningar, finnas vid din sida under den inte alltid så lätta tonårstiden, och se hur du småningom genom fotokonsten hittade din plats i livet.

Pappa var alltid säker på att det kommer att gå bra för dig, och det du vill kan du absolut genomföra. Jag har förstått att pappa ännu den där sista kvällen i livet talade om hur stolt han var över dig, och över oss. 

Vi har säkert inte alltid varit perfekta föräldrar, men vi har alltid försökt vårt bästa. Och det som inte alltid blir så bra alla gånger kan man alltid lära sig av och göra om och göra bättre. Resan genom livet är ju trots allt att lära sig leva genom försök och misstag.

Grattis Kasper!

Önskar mamma här och pappa där ute bland stjärnorna