torsdag 31 december 2015

Om livets ändlighet och Gott Nytt År!

Jag råkade igår se en dokumentär på Svt play om skådespelaren Sissela Kyle där hon bland annat berättade om sin rädsla för döden. En rädsla som dök upp i hennes liv just innan hon skulle fylla 50. Vilken lättnad! Jag trodde jag var den enda som grubblade på det här sakerna och fann en stor lättnad över att inte vara ensam.
Det är väl det där paradoxala med att man är mitt i livet och allt borde vara bra som gjorde att jag plötsligt började inse att allt det här kommer att tas ifrån mig en vacker dag. Den insikten fick mig att börja gräma mig över att jag inte hunnit göra något vettigt i livet. "Du har ju gjort massor!", påpekade min man. Och visst har jag det, men ändå kändes det som om det fattades något.

Vad det där som fattas är vet jag inte riktigt ännu. Jag är inte så säker på att det är att pilgrimsvandra till  Santiago del Compostela, bli berömd eller bestiga Himalaya. Det känns som 2015 blev mitt värsta år någonsin med många tråkiga händelser i livet och utöver det att fylla det där eländiga 50. Men en sak har allt det här lärt mig: det spelar inte så stor roll längre! Nu får livet vara som det är, jag duger som jag är och livet kommer att ta slut en dag, men det kanske inte är så farligt. Min största nyårsönskan är att alla nära och kära, vänner och släktingar, får vara friska och ha det bra!

Min absoluta favoritdikt på nyåret är den engelska poeten Alfred Tennysons (1809-1892) dikt "Nyårsklockan" i översättning av Edvard Fredin. I första strofen skriver Tennyson:

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!


Det där med att det gamla året lägger sig att dö känns både ödesmättat och lovande. Ur det döda föds något nytt.

Gott Nytt År!

PS: Den kurdiska familjen som jag skrev om igår har fått nya kontakter i sin nya hemstad Esbo, och dottern i familjen vill börja spela flöjt med mig :)


onsdag 30 december 2015

Vill du bli vän med en kurdisk familj?

Igår skickade min son den här e-posten vidare till mig:

Har du någon aning om det finns en familj med hjärtat på rätt ställe med finska talande barn som man kunde "para ihop" med en kurdisk familj? De har fått uppehållstillstånd och flyttar nu till Esbo.
Barnen, (flicka 9 år, pojke 9 år, och pojke 7 år) har gått i finsk skola i över ett år så de kan rätt bra finska. Pappan kan bra engelska men mamman kan inga andra språk än kurdiska.

Vi har hängt en del med dem och deras barn har varit saliga över att få leka med våra flickor. Även om de är småungar i jämförelse (inga finska barn som är så stora visar intresse av att leka med våra småttingar), men om man inte har så mycket annat utbud så duger tydligen också såna som är flera år yngre... Barnen är nyfikna och lätta att ha att göras med. Men jag kan helt ärligt säga att jag rekommenderar umgänge med dem. 
 
Fundera och hör av dig om du har några bekanta (eller bekantas bekanta...) som kunde tänkas vara intresserade av nya vänner.

Önskemålet är alltså att hitta en familj i Esbo med barn i ungefär samma ålder som barnen, som kunde bli vänner med denna flyktingfamilj. Själv har jag tyvärr inga barn i den åldern, men rekommenderar varmt att någon nappar på denna fina idé! Ta kontakt med mig så förmedlar jag vidare uppgifter till Kasper och hans lärare på fotolinjen i Novia, Jakobstad.

Själv känner jag att jag också vill göra något. Att hjälpa en familj är som en droppe i havet, men en viktig droppe trots allt. Funderar på att erbjuda flöjtundervisning till barnen. Vad kan du hjälpa till med? Vi har ju trots allt alla kapacitet att erbjuda olika saker, och de här människorna är människor liksom vi. Efter att ha sett olika reportage från Medelhavet och båtflyktingarna förstår man nog att bara den som är desperat och inte har någon annan utväg riskerar livet på sig och sina barn i dessa osäkra båtar.  Låt oss jobba för en mera human värld tillsammans!





Foto: Kasper Gustavsson. Bilderna har inget med denna specifika familj att göra, men är ett viktigt dokument i flyktingfrågan. Kasper fotade flyktingar när han besökte Grekland och Lesbos i november 2015. Resan gjordes i samarbete med hjälporganisationen Nada-Nord.

tisdag 29 december 2015

Kanske ändå inte helt slut...

I april 2015 meddelade jag att jag inte ska blogga mer. Beslutet var definitivt, trodde jag. Dels hade jag inte tid och lust, men den största orsaken var nog att jag hade inget viktigt att komma med. Bloggvärlden är så oändligt stor och fylld med fantastiska inredningsbloggar, recensionsbloggar och..."you name it-bloggar". Att jämföra sig med alla dem gjorde till slut att lusten att skriva försvann.
Men så hände det som man inte tror ska hända: min man avled oväntat i juni 2015. Plötsligt hade jag inga ord, förstod inget som var skrivet i text, kunde inte läsa och gick omkring med papper och penna för att skriva upp vad alla sa. Jag tappade både minne och koncentration helt enkelt. Efter en tid började jag skriva dagbok och sakta, sakta började orden komma tillbaka. Jag var tvungen att lägga alla fina formuleringar åt sidan och bara ge rum för orden att komma ut huller om buller. Grammatiken var konstig och rättstavningen fick datorn ta hand om, men småningom fick jag liksom rim och reson på mina ord.

Nu har det gått ett halvt år. Jag är ännu lite borttappad i tillvaron, sorgen går ju liksom inte om så där bara som en förkylning direkt. Den tar sin tid helt enkelt. Hoppar fram och tillbaka, stampar på stället, kliver framåt, lindras, för att plötsligt ta itu med kraft igen. Sorgen är också unik, vi sörjer alla på våra olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. På sommaren skrev en av mina vänner på Facebook att man inte får fastna i sorgen. Jag känner helt tvärtom! Man måste få fastna mitt i livet ibland. Fastna och känna efter hur det känns. Man kan inte sopa undan känslorna för de kommer ändå ifatt och griper sina klor i en. Vi kommer helt enkelt inte undan: vi ska alla dö!

Att ha sorg är inte bara tragiskt. Ibland är det som att vara insvept i ett varmt täcke och känna någon som viskar: "Ta hand om dig!". Det är också ett tillstånd när man inser hur viktiga ens nära släktingar och vänner är. Utan er hade jag inte varit någonting!

Kanske jag nu helt enkelt har behov av att skriva hur det är när en anhörig dör, och lite om annat också. Livet har ju trots allt inte stannat upp, även om det kändes så först. Mitt liv stannade och ni andra bara fortsatte med era vardagliga saker som om inget hade hänt. Men trots det är det ju också roligt att leva och det händer faktiskt trevliga saker ibland, även om jag ibland undrar om jag får skratta. Då brukar jag tänka på hur min man såg ut när han kiknade av skratt. Han tar nog inte illa upp om jag är lite glad ibland.

Att sörja förstärker känslan av att vilja leva. Ta hand om er!