tisdag 29 december 2015

Kanske ändå inte helt slut...

I april 2015 meddelade jag att jag inte ska blogga mer. Beslutet var definitivt, trodde jag. Dels hade jag inte tid och lust, men den största orsaken var nog att jag hade inget viktigt att komma med. Bloggvärlden är så oändligt stor och fylld med fantastiska inredningsbloggar, recensionsbloggar och..."you name it-bloggar". Att jämföra sig med alla dem gjorde till slut att lusten att skriva försvann.
Men så hände det som man inte tror ska hända: min man avled oväntat i juni 2015. Plötsligt hade jag inga ord, förstod inget som var skrivet i text, kunde inte läsa och gick omkring med papper och penna för att skriva upp vad alla sa. Jag tappade både minne och koncentration helt enkelt. Efter en tid började jag skriva dagbok och sakta, sakta började orden komma tillbaka. Jag var tvungen att lägga alla fina formuleringar åt sidan och bara ge rum för orden att komma ut huller om buller. Grammatiken var konstig och rättstavningen fick datorn ta hand om, men småningom fick jag liksom rim och reson på mina ord.

Nu har det gått ett halvt år. Jag är ännu lite borttappad i tillvaron, sorgen går ju liksom inte om så där bara som en förkylning direkt. Den tar sin tid helt enkelt. Hoppar fram och tillbaka, stampar på stället, kliver framåt, lindras, för att plötsligt ta itu med kraft igen. Sorgen är också unik, vi sörjer alla på våra olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. På sommaren skrev en av mina vänner på Facebook att man inte får fastna i sorgen. Jag känner helt tvärtom! Man måste få fastna mitt i livet ibland. Fastna och känna efter hur det känns. Man kan inte sopa undan känslorna för de kommer ändå ifatt och griper sina klor i en. Vi kommer helt enkelt inte undan: vi ska alla dö!

Att ha sorg är inte bara tragiskt. Ibland är det som att vara insvept i ett varmt täcke och känna någon som viskar: "Ta hand om dig!". Det är också ett tillstånd när man inser hur viktiga ens nära släktingar och vänner är. Utan er hade jag inte varit någonting!

Kanske jag nu helt enkelt har behov av att skriva hur det är när en anhörig dör, och lite om annat också. Livet har ju trots allt inte stannat upp, även om det kändes så först. Mitt liv stannade och ni andra bara fortsatte med era vardagliga saker som om inget hade hänt. Men trots det är det ju också roligt att leva och det händer faktiskt trevliga saker ibland, även om jag ibland undrar om jag får skratta. Då brukar jag tänka på hur min man såg ut när han kiknade av skratt. Han tar nog inte illa upp om jag är lite glad ibland.

Att sörja förstärker känslan av att vilja leva. Ta hand om er!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar