tisdag 27 juni 2017

Efterlevande i två år

Nu har det gått två år sedan jag fick det där telefonsamtalet man bara får i filmer. Telefonsamtalet där jag hör en röst i andra ändan som säger att nu har det inte gått bra. Telefonsamtalet du inte vill ta in i dina sinnen, utan där du blir så liten att du helst bara vill gömma dig och aldrig komma fram igen. Telefonsamtalet som meddelar att den du levt tillsammans med i över 20 år inte finns mera. Två år, två långa år, men även på ett sätt väldigt korta år.

Efter två år har sorgen ändrat form och förvandlats till ett luddigt och mjukt vemod. Tillsammans med min son kan vi prata om minnen, för minnen av en en avliden person är viktiga. Hur ska man annars veta att den personen har funnits? "Nu gjorde du en riktig pappaparkering!" kan jag utbrista och så skrattar vi båda. Vem annan kunde helt lugnt placera bilen tvärs över parkeringsrutan utan att bekymra sig?

Jag har ännu svårt att kalla mig änka och använder hellre benämningen efterlevande. Det är ju just det jag är: efter och levande! Jag njuter av livet och undrar nyfiket vad det ännu kan ha att ge. Jag tror att han hade unnat mig att leva vidare fullt ut. Utan dåligt samvete och bekymmer om hur han har det nu. Jag vet att han tänkte på döden på samma sätt som när lampan släcks om kvällen. Först är det ljust och sen är det bara mörkt.

Själv har jag en bild om hur han i dödsögonblicket klev ur sin trasiga kropp, sträckte förvånat på sig och gick sin väg utan kryckor. Den bilden är en stor tröst. Man liksom bara skuttar över till andra sidan, sträcker på sig och tar itu med det nya livet. Jag föreställer mig att han sitter med en öl på puben och en dag är det min tur att komma efter och mötas av orden: "Jasså, kommer du nu?!"

Fram till dess hoppas jag att äventyret väntar om hörnet! Sorgen har sin tid, liksom det nya livet även har sin. Det finns alltid ljus bakom hörnet, även i livets mörkaste stunder.


                                                           Fotografier: Kasper Dalkarl

måndag 1 maj 2017

Dagar av lycka, dagar av sorg och dagar av ensamhet

Jag har flera gånger på sista tiden fått frågan hur det går, och svaret är att det går bra. Ja, eller det korrekta svaret borde kanske vara att det går varierande. För det mesta går det bra, men så kommer alla dessa helgdagar: nyår, påsk, valborg, midsommar, jul, och då är det mins sagt varierande.

Känslan av ensamhet är den svåraste. Känslan av att alla andra har fest, medan jag varit tvungen att gå hem i ett mycket tidigt skede. Eller ännu värre, inte ens blev bjuden. Fat ändå; jag tror att det finns många andra ensamma människor, så kanske vi borde ordna vår egen fest?

Trots allt, solen skiner och imorgon är det äntligen vardag! Edith Södergran har sagt det mycket bättre än jag någonsin kan:

Nordisk vår

Alla mina luftslott har smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten, 
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel, och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Trevlig första maj!


måndag 20 mars 2017

Men hallå! Vi ska ju alla dö!

Nåddes häromdagen av ett sorgebud från musikvärlden: rocklegenden Chuck Berry har lämnat jordelivet. Det skulle inte varit något speciellt med det, om inte jag hade reagerat på nyhetsuppläsarens kommentar. "Chuck Berry hittades livlös i sin bostad och kunde inte, trots försök, återupplivas."

Alltså vänta nu, Chuck Berry var ju faktiskt 90 år gammal! Kanske det bara helt enkelt var dags för honom att lägga ner gitarren och sälla sig till det himmelska rockbandet? Att bara helt naturligt och lugnt göra sorti från livets scen. Att ja, DÖ helt enkelt. Varför ska man då återupplivas?

Poängen är väl: vi ska alla dö! Tyvärr är det ett faktum som vi sällan ställs inför. Allt fler människor dör på sjukhus (enklast och smidigast så), och de som råkar ha oturen att dö utanför detta väloljade maskineri blir ofta ett problem  för omgivningen. Utöver det tycks vi har svårt att gå med på döden som en del av livet. Men jag tror att ju mera vi accepterar tanken på att vi en dag måste lämna jordelivet, desto mera lär vi oss att uppskatta livet här och nu,  i med och motgång.

Själv går jag inte omkring och tänker på döden hela tiden, men döden har lärt mig att vara ödmjuk inför det sköra som kallas liv. Jag hoppas givetvis på att få bli gammal, men för mig är det är inte så självklart att det blir så. Därför är nuet det jag njuter mest av, och kanske det som kommer inom den närmsta framtiden. Så hemskt mycket längre än det vill jag inte tänka och planera, även om jag förstås på grund av jobbet blir tvungen till att planera framåt i tiden.

Själv tänker jag just nu gå ut och njuta av vårsolen, även om jag borde sätta mig vid datorn och göra upp planer inför resten av vårterminen.

Memento mori - Kom ihåg att du är dödlig

torsdag 23 februari 2017

Konst som terapi

Häromdagen tittade jag på ett avsnitt av TV-dokumentären "När livet vänder". Serien behandlar olika människors vändpunkter i livet. Händelser som skakat om och gett livet en ny riktning efter en stor livskris. Det avsnitt jag råkade se handlade om en kvinna vars sambo tog livet av sig just som de väntade sitt första barn. Det känns som om det efter en sån händelse vore helt omöjligt att gå vidare i livet, men hon är ett stort bevis på att det går. Serien kan ses på Yle arenan:

http://arenan.yle.fi/1-2840278

Rekommenderas varmt till alla vare sig man varit med om en kris eller ej!

Själv har jag hittat en ny hobby som för mig blivit liksom en form av meditation, nämligen att måla. Helst med akrylfärg, för då kan man måla över tills man är nöjd. Det är väldigt befriande för jag kan ju inget inom området, förutom den vanliga undervisningen i bildkonsten jag fick i skolan för länge sedan. Därmed finns inga krav på att lyckas. Det som misslyckas är bara att göra om. Jag ska inte besvära er med mina bilder desto mer, men dagens två bilder kom till av två olika orsaker. Den första som inspiration av Johannes Brahms Symfoni nr 4, och den andra på grund av att jag häromdagen råkade skära upp en avaocado på ett grönt skärbräde.

Testa ni också! Jag lovar; man kommer in i ett flow där tankarna ohämmat får flyga omkring medan handen gör sitt arbete. Och min stora idol har länge varit Karin Larsson, fru och musa till den kända konstnären Carl Larsson. Hennes tanke var att handens arbete får synas, d.v.s. att det inte behöver vara så perfekt. Därför bemödade hon sig inte om att fästa trådarna så noga på baksidan av sina vackra handarbeten.

Så skönt att inte behöva vara perfekt!





fredag 13 januari 2017

Om att längta efter något annat

Nu råkar det sig så att jag under samma vecka läste två blogginlägg som handlar om att längta till något annat. Det råkar i det här fallet vara småbarnsmammor som stått i en kassakö och längtat efter att få ha ett lugnare liv. Just ett sånt liv som personen framför dem i kassakön tycks ha. Ett lugnt liv, ordning i plånboken, snygga kläder och ett liv i ensamhet.
Och visst, jag kan förstå dem. Jag har ju själv varit småbarnsmamma, och ibland blir man så där förfärligt trött och vill mest dra täcket över huvudet och vägra vardagen. Men jag skulle också vilja ta dem i handen och säga: njut nu för det här får ni bara en gång!
Som musiker får man lära sig att på scenen har man bara en chans. Själva livet fungerar ju på samma sätt. Varje dag har bara en chans och sen är den förbi. Livet är förgängligt och vi vet aldrig vad som kommer sedan. En kollega uppmuntrade mig en gång när jobbet kändes extra tungt och sa: "Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har, och göra det bästa av det".
Det hör till människans natur att längta. Ibland längtar vi tillbaka, ibland längtar vi efter något annat eller någon annans liv. Med ett vuxet barn utfluget ur boet, och en man som gått bort kan jag längta efter det som var. Speciellt den här veckan när jag känt mig mera melankolisk än vanligt. Men ändå, vad vet jag om andra människors liv? De andra i kassakön har väl också sina sorger och bekymmer?
Jo, jag kommer hem på kvällen ensam. I hallen möter mig min katt, jag går en runda i den tomma lägenheten, klappar porträttet av min man och säger "Hej Ole!", sätter mig i soffan, slår på TV:n och... just det, längtar att någon var där.
Ta hand om er så länge ni finns!

lördag 17 december 2016

Om att vägra den kommersiella julen

Om jag bara har möjlighet i december, så undviker jag alla stora köpcenter. Folkmängden, oljudet och köphysterin gör mig helt utmattad och efter en stund är julstämningen lika urblåst som alla julkulor av plast i världen. Den här gången har en envis förkylning hållit mig hemma i två veckor tills jag i igår tog tjuren vid hornen och stökade undan några uppköp på en och en halv timme i ett av Esbos köpcenter modell större

För det är ju så här; fastän jag inte räknar mig till de mest troende här i världen så tycker jag ändå att det är lite mysigt med Jesusbarnet och händelserna i ett stall för länge sedan. Jag sjunger mer än gärna med i de gamla bekanta julsångerna och lyssnar på en och annan ny också. Jag vill gärna besöka någon konsert, se Lucia och bli så där lagom tårögd och melankolisk som man bara kan bli den här tiden på året. Och visst förstår jag att med köpkraft rullar hjulen på i vår kommersiella värld, men jag orkar ändå inte. Jag förstår inte varför vi ska köpa en massa saker på grund av en enda dag om året. Varför kan vi inte istället visa värme och medkänsla alla de andra dagarna? Det behöver ju inte ens handla om saker, utan kan lika gärna vara så enkelt som att bjuda hem en vän, skämma bort han eller henne, eller bara hitta på något roligt tillsammans. Ett samtal över en kopp té kan vara mycket mera värdefullt än alla saker i världen.

Så i år blir det minimalt med julklappar. Julen firas väldigt minimalistiskt hemma med min son och om någon väntar julkort av mig, så väntar ni tyvärr förgäves i år. Inte för att jag inte skulle vilja skriva julkort, men bara för att det kändes omöjligt att göra det när ett namn som brukar stå på korten fattas. Istället vill jag ge en slant till Rädda barnen. Och om jag får julkort av någon, så hoppas jag vi kan ses i en snar framtid istället!

Så här den här gången, men det kommer ju flera jular. Om ett år är vi som bekant där igen.

onsdag 14 december 2016

Om pakkoruotsi och om att vara hurri


Till vår regering och statsminister Sipilä, om ni nu bryr er, och andra intresserade:

Jag växte upp på landet i Österbotten. Mitt modersmål var den dialekt som pratades i Vörå. Svenska lärde jag mig genom alla barnprogram i Sveriges TV och sen förstås i skolan. I skolan fick vi inte prata dialekt, utan skulle svara på högsvenska, vilket emellanåt kändes styvt och konstigt. Från tredje klass skulle vi lära oss finska. Oändliga timmar har ägnats åt läxor i finska, tårar har fällts och många prov har skrivits och genomförts med darr på ribban. Men jag gav inte upp. Jag flyttade inte till Sverige, utan flytten gick till Helsingfors och kunskaper i det språk som var så främmande för mig blev en nödvändighet.

Och jag har lärt mig, inte perfekt men en helt ok finska. Jag har fått fina finskspråkiga vänner och jag insåg att den dag jag plötsligt kunde sitta och småprata på finska hos frissan utan att hon frågade varifrån jag är, så hade jag gjort stora framsteg. Jag har skrivit två slutarbeten på finska, ett i Lahden ammattikorkeakoulu och ett i Yrkeshögskolan Metropolia. Man kan säga att jag helt enkelt klarar mig på mitt andra inhemska språk, och att jag varit ivrig att lära mig. Men ändå:

Svenska är det språk mina föräldrar pratat med mig sedan den dag jag föddes. Svenska är det språk jag tänker, känner och kan uttrycka känslor på. När man talar om "pakkoruotsi" (tvångssvenska) blir jag ledsen. Det är ju mitt språk ni talar om! När vi kommer till yrkesterminologi inom sjukvården förstår jag inte allt ens på mitt modersmål, hur ska jag då förstå det på finska? När jag är chockad, rädd och ledsen kanske jag inte ens kan ta emot det som sägs vare sig på svenska eller finska. Då vill jag ha någon i min närhet som på ett begripligt sätt kan berätta och lugna mig. Och den dag när jag är gammal, skröplig, liten och rädd, vem är det då som håller min hand och säger att allt blir bra på mitt eget modersmål?

I dikten "Den eviga sommaren" från 1853 skriver Z. Topelius i de inledande stroferna:

  Derute blåser stormen stygg
Och drifvorna på gatan samlar,
Och mörka natten svart och skygg
Mot frusna fönsterrutan famlar.


Men borta i min farmors gård,
Der är så ljust och varmt och stilla,
Och aldrig der en vinter hård
Med frost och snö och storm gör illa.


Just nu blåser stormen stygg ute i världen. Jag trodde inte att den kunde blåsa stygg även i mitt eget trygga hemland, men har insett att så gör den. Det om något gör mig oändligt, oändligt ledsen.