måndag 20 mars 2017

Men hallå! Vi ska ju alla dö!

Nåddes häromdagen av ett sorgebud från musikvärlden: rocklegenden Chuck Berry har lämnat jordelivet. Det skulle inte varit något speciellt med det, om inte jag hade reagerat på nyhetsuppläsarens kommentar. "Chuck Berry hittades livlös i sin bostad och kunde inte, trots försök, återupplivas."

Alltså vänta nu, Chuck Berry var ju faktiskt 90 år gammal! Kanske det bara helt enkelt var dags för honom att lägga ner gitarren och sälla sig till det himmelska rockbandet? Att bara helt naturligt och lugnt göra sorti från livets scen. Att ja, DÖ helt enkelt. Varför ska man då återupplivas?

Poängen är väl: vi ska alla dö! Tyvärr är det ett faktum som vi sällan ställs inför. Allt fler människor dör på sjukhus (enklast och smidigast så), och de som råkar ha oturen att dö utanför detta väloljade maskineri blir ofta ett problem  för omgivningen. Utöver det tycks vi har svårt att gå med på döden som en del av livet. Men jag tror att ju mera vi accepterar tanken på att vi en dag måste lämna jordelivet, desto mera lär vi oss att uppskatta livet här och nu,  i med och motgång.

Själv går jag inte omkring och tänker på döden hela tiden, men döden har lärt mig att vara ödmjuk inför det sköra som kallas liv. Jag hoppas givetvis på att få bli gammal, men för mig är det är inte så självklart att det blir så. Därför är nuet det jag njuter mest av, och kanske det som kommer inom den närmsta framtiden. Så hemskt mycket längre än det vill jag inte tänka och planera, även om jag förstås på grund av jobbet blir tvungen till att planera framåt i tiden.

Själv tänker jag just nu gå ut och njuta av vårsolen, även om jag borde sätta mig vid datorn och göra upp planer inför resten av vårterminen.

Memento mori - Kom ihåg att du är dödlig

torsdag 23 februari 2017

Konst som terapi

Häromdagen tittade jag på ett avsnitt av TV-dokumentären "När livet vänder". Serien behandlar olika människors vändpunkter i livet. Händelser som skakat om och gett livet en ny riktning efter en stor livskris. Det avsnitt jag råkade se handlade om en kvinna vars sambo tog livet av sig just som de väntade sitt första barn. Det känns som om det efter en sån händelse vore helt omöjligt att gå vidare i livet, men hon är ett stort bevis på att det går. Serien kan ses på Yle arenan:

http://arenan.yle.fi/1-2840278

Rekommenderas varmt till alla vare sig man varit med om en kris eller ej!

Själv har jag hittat en ny hobby som för mig blivit liksom en form av meditation, nämligen att måla. Helst med akrylfärg, för då kan man måla över tills man är nöjd. Det är väldigt befriande för jag kan ju inget inom området, förutom den vanliga undervisningen i bildkonsten jag fick i skolan för länge sedan. Därmed finns inga krav på att lyckas. Det som misslyckas är bara att göra om. Jag ska inte besvära er med mina bilder desto mer, men dagens två bilder kom till av två olika orsaker. Den första som inspiration av Johannes Brahms Symfoni nr 4, och den andra på grund av att jag häromdagen råkade skära upp en avaocado på ett grönt skärbräde.

Testa ni också! Jag lovar; man kommer in i ett flow där tankarna ohämmat får flyga omkring medan handen gör sitt arbete. Och min stora idol har länge varit Karin Larsson, fru och musa till den kända konstnären Carl Larsson. Hennes tanke var att handens arbete får synas, d.v.s. att det inte behöver vara så perfekt. Därför bemödade hon sig inte om att fästa trådarna så noga på baksidan av sina vackra handarbeten.

Så skönt att inte behöva vara perfekt!





fredag 13 januari 2017

Om att längta efter något annat

Nu råkar det sig så att jag under samma vecka läste två blogginlägg som handlar om att längta till något annat. Det råkar i det här fallet vara småbarnsmammor som stått i en kassakö och längtat efter att få ha ett lugnare liv. Just ett sånt liv som personen framför dem i kassakön tycks ha. Ett lugnt liv, ordning i plånboken, snygga kläder och ett liv i ensamhet.
Och visst, jag kan förstå dem. Jag har ju själv varit småbarnsmamma, och ibland blir man så där förfärligt trött och vill mest dra täcket över huvudet och vägra vardagen. Men jag skulle också vilja ta dem i handen och säga: njut nu för det här får ni bara en gång!
Som musiker får man lära sig att på scenen har man bara en chans. Själva livet fungerar ju på samma sätt. Varje dag har bara en chans och sen är den förbi. Livet är förgängligt och vi vet aldrig vad som kommer sedan. En kollega uppmuntrade mig en gång när jobbet kändes extra tungt och sa: "Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har, och göra det bästa av det".
Det hör till människans natur att längta. Ibland längtar vi tillbaka, ibland längtar vi efter något annat eller någon annans liv. Med ett vuxet barn utfluget ur boet, och en man som gått bort kan jag längta efter det som var. Speciellt den här veckan när jag känt mig mera melankolisk än vanligt. Men ändå, vad vet jag om andra människors liv? De andra i kassakön har väl också sina sorger och bekymmer?
Jo, jag kommer hem på kvällen ensam. I hallen möter mig min katt, jag går en runda i den tomma lägenheten, klappar porträttet av min man och säger "Hej Ole!", sätter mig i soffan, slår på TV:n och... just det, längtar att någon var där.
Ta hand om er så länge ni finns!

lördag 17 december 2016

Om att vägra den kommersiella julen

Om jag bara har möjlighet i december, så undviker jag alla stora köpcenter. Folkmängden, oljudet och köphysterin gör mig helt utmattad och efter en stund är julstämningen lika urblåst som alla julkulor av plast i världen. Den här gången har en envis förkylning hållit mig hemma i två veckor tills jag i igår tog tjuren vid hornen och stökade undan några uppköp på en och en halv timme i ett av Esbos köpcenter modell större

För det är ju så här; fastän jag inte räknar mig till de mest troende här i världen så tycker jag ändå att det är lite mysigt med Jesusbarnet och händelserna i ett stall för länge sedan. Jag sjunger mer än gärna med i de gamla bekanta julsångerna och lyssnar på en och annan ny också. Jag vill gärna besöka någon konsert, se Lucia och bli så där lagom tårögd och melankolisk som man bara kan bli den här tiden på året. Och visst förstår jag att med köpkraft rullar hjulen på i vår kommersiella värld, men jag orkar ändå inte. Jag förstår inte varför vi ska köpa en massa saker på grund av en enda dag om året. Varför kan vi inte istället visa värme och medkänsla alla de andra dagarna? Det behöver ju inte ens handla om saker, utan kan lika gärna vara så enkelt som att bjuda hem en vän, skämma bort han eller henne, eller bara hitta på något roligt tillsammans. Ett samtal över en kopp té kan vara mycket mera värdefullt än alla saker i världen.

Så i år blir det minimalt med julklappar. Julen firas väldigt minimalistiskt hemma med min son och om någon väntar julkort av mig, så väntar ni tyvärr förgäves i år. Inte för att jag inte skulle vilja skriva julkort, men bara för att det kändes omöjligt att göra det när ett namn som brukar stå på korten fattas. Istället vill jag ge en slant till Rädda barnen. Och om jag får julkort av någon, så hoppas jag vi kan ses i en snar framtid istället!

Så här den här gången, men det kommer ju flera jular. Om ett år är vi som bekant där igen.

onsdag 14 december 2016

Om pakkoruotsi och om att vara hurri


Till vår regering och statsminister Sipilä, om ni nu bryr er, och andra intresserade:

Jag växte upp på landet i Österbotten. Mitt modersmål var den dialekt som pratades i Vörå. Svenska lärde jag mig genom alla barnprogram i Sveriges TV och sen förstås i skolan. I skolan fick vi inte prata dialekt, utan skulle svara på högsvenska, vilket emellanåt kändes styvt och konstigt. Från tredje klass skulle vi lära oss finska. Oändliga timmar har ägnats åt läxor i finska, tårar har fällts och många prov har skrivits och genomförts med darr på ribban. Men jag gav inte upp. Jag flyttade inte till Sverige, utan flytten gick till Helsingfors och kunskaper i det språk som var så främmande för mig blev en nödvändighet.

Och jag har lärt mig, inte perfekt men en helt ok finska. Jag har fått fina finskspråkiga vänner och jag insåg att den dag jag plötsligt kunde sitta och småprata på finska hos frissan utan att hon frågade varifrån jag är, så hade jag gjort stora framsteg. Jag har skrivit två slutarbeten på finska, ett i Lahden ammattikorkeakoulu och ett i Yrkeshögskolan Metropolia. Man kan säga att jag helt enkelt klarar mig på mitt andra inhemska språk, och att jag varit ivrig att lära mig. Men ändå:

Svenska är det språk mina föräldrar pratat med mig sedan den dag jag föddes. Svenska är det språk jag tänker, känner och kan uttrycka känslor på. När man talar om "pakkoruotsi" (tvångssvenska) blir jag ledsen. Det är ju mitt språk ni talar om! När vi kommer till yrkesterminologi inom sjukvården förstår jag inte allt ens på mitt modersmål, hur ska jag då förstå det på finska? När jag är chockad, rädd och ledsen kanske jag inte ens kan ta emot det som sägs vare sig på svenska eller finska. Då vill jag ha någon i min närhet som på ett begripligt sätt kan berätta och lugna mig. Och den dag när jag är gammal, skröplig, liten och rädd, vem är det då som håller min hand och säger att allt blir bra på mitt eget modersmål?

I dikten "Den eviga sommaren" från 1853 skriver Z. Topelius i de inledande stroferna:

  Derute blåser stormen stygg
Och drifvorna på gatan samlar,
Och mörka natten svart och skygg
Mot frusna fönsterrutan famlar.


Men borta i min farmors gård,
Der är så ljust och varmt och stilla,
Och aldrig der en vinter hård
Med frost och snö och storm gör illa.


Just nu blåser stormen stygg ute i världen. Jag trodde inte att den kunde blåsa stygg även i mitt eget trygga hemland, men har insett att så gör den. Det om något gör mig oändligt, oändligt ledsen.

lördag 3 december 2016

Jakten på det vackra i vardagen, del 2

Jakten på att hitta det lugna och vackra i vardagen under den hektiska adventstiden behöver inte enbart betyda dokumentation via foton. Det kan även vara handlingar som gör en glad och värmer hjärtat en kall decemberdag, t.ex. som när jag åkte buss in till Kampen i Helsingfors idag. På min hållplats befann sig samtidigt en familj bestående av ett par nyfinländare med två barn. Ett litet barn under skolåldern och en flicka i lågstadieåldern. När bussen kom lät mannen i familjen mig artigt stiga på först (inte alltid så vanligt att bli bemött så av finländska män), och sen skulle han köpa biljett till sig och sin dotter. Då blev det problem. De hade inga busskort och han hade bara en 100 euros sedel att betala med, och chauffören vägrade att ta emot så stora sedlar. Lägg lite språkförbistring på dilemmat ännu, och ni förstår hur det höll på att sluta. Busschauffören bad de båda kliva av bussen, men då fick jag bara nog. Betalade mannens biljett och så lyckades vi skrapa ihop småpengar till flickans barnbiljett. På köpet fick jag mig en trevlig pratstund med mannen, och barnen och han ville absolut ge mig pengar tillbaka framme i Kampen. Och som socker på botten önskade han mig välkommen på kaffe till dem i Storåkern.

Efter det skulle jag ta mig ut till Mejlans för att vara med på en övning, och lyckades ta mig till fel kyrka. En snäll vaktmästare släppte in mig och lät mig lugnt inne i värmen kolla min e-post, så att jag kunde ta reda på till vilken kyrka jag borde gå. Jag var dock rätt så lättad över att jag den här gången enbart skulle lyssna på övningen, och inte spela själv. Mitt värsta skräckscenario, efter att glömma instrument och noter, är att vara på fel plats och på fel tidpunkt. :)

En fin avslutning på dagen blev att besöka en vän i Nordsjö. Vad är väl mera vackert en skön lördags kväll än ett glas rödvin och ett gott samtal?


torsdag 1 december 2016

Jakten på det vackra i vardagen

November blev en av de stressigaste månaderna på hela 2016. Det var inte bara det vanliga jobbet på musikinstitutet som tog massor med extra tid och förberedelser, utan även en välgörenhetskonsert, och några TV - och radioinspelningar fick denna flöjtist att jobba lite mer än vanligt. Dessutom var vädret rätt så trist, och när jag plötsligt fick ont i mitt högra knä igen insåg jag att jag hade rört på mig alldeles för lite. Min lömska artros gör att stillasittande inte alls är bra.

Men det här har jag nu tagit igen tredje dagen i rad. Ja, hela den här veckan har gått till att vila, andas och ta det lugnt. Förutom att undervisa då förstås. Fast ibland kan även det kännas som rena semestern. Och idag är det första December, och jag får lust att pusta ut av lättnad och utbrista: "Välkommen December!". Hoppas adventstiden blir lugn och fridfull. Själv tänker jag vägra julstressen och istället leta efter det vackra i vardagen. Här är dagens bild:


Esbo bjuder på mycket natur, och den här platsen finns längs med en av mina promenadvägar nära mitt hem. Mitt promenerande kan liknas vid en stund av meditation. Jag går iväg utan någon större ambition på att förbränna kalorier och låter tankarna rensas ut, och så orkar man jobba igen. Borde lära mig att göra detta oavsett väder.

Ibland skulle det dock vara kul med sällskap. Läste igår om en nättjänst vid namn "Walk a Friend", där man kan hitta vänner att motionera tillsammans med. Inte så dumt! Månne det finns någon annan som gillar att skrota omkring och upptäcka det vackra i vardagen?

http://walkafriend.com/