fredag 8 juni 2018

Hatkärleken till ett litet hus

Varje vår säger jag samma sak: vi säljer huset! Efter att ha suttit över fem timmar i bilen och kommit fram till ett vinterdammigt, råkallt hus och en förvildad trädgård känns allt så övermäktigt. Att jag i år dessutom hade gjort bort mig angående att få sommarvattnet påsatt gjorde det ännu jobbigare. "Vem i all världen går frivilligt med på att avstå från diskmaskin, innetoalett, dusch och andra bekvämligheter under sommaren för att bosätta sig på landet och leka lantliv i cirka 10 veckor?", tänker jag och drömmer om moderna husmodeller som Kannustalos "Lato" och fantiserar om ljusa inredningar, kök och badrum.

Men det är ju bara det att gamla hus har en själ. De har stått där i många år, i mitt fall sedan år 1900. De har sett människors liv, hört deras drömmar, sett deras förtvivlan, sorger, bekymmer, glädje och längtan. Det är därför jag också är speciellt förtjust i gamla kyrkobyggnader. Inte för att jag skulle vara särskilt religiös, utan mera för att det känns tryggt att tänka på alla de människor som genom århundraden besökt kyrkorna före mig. Det får mig att inse att jag bara är en liten del av mänskligheten genom alla tider och att om de klarat av att gå före mig, så gör jag det också när den dagen kommer.

Så efter några dagar, när man på något sätt har landat efter vårterminens stress och börjat andas långsamt och lugnt igen, förlåter jag huset och trädgården, kavlar upp ärmarna och börjar om igen med att städa huset och rensa ogräs i trädgården. Samtidigt fortsätter jag att drömma om hur här kunde se ut, men kanske det bästa av allt; medan jag tar hand om huset har jag jag gjort en god gärning. Jag har tagit hand om ett gammalt hus och inte låtit det stå och förfalla. Det känns faktiskt som om huset tackar!


fredag 11 maj 2018

All the lonely people

Rubriken syftar på låten "Elenor Rigby" av Beatles och har snurrat i mitt huvud sedan igår. Jag firade Kristi himmelsfärdsdag med att äta gott på restaurang tillsammans med en vän. Vi hade träff redan klockan två och nästa gång vi såg på klockan var den redan tio före sju. Förvånade konstaterade vi båda att det gick snabbt och började förstå varför servitörerna och servitriserna med jämna mellanrum kom fram och undrade om allt var bra. Och det var det ju! Vi hade roligt, pratade om högt och lågt, om liv och död, om lycka och olycka, om sjukdom och psykisk ohälsa - precis så där som ett riktigt intressant samtal ska vara som bäst.

Efter att ha avlutat med en god kopp kaffe vandrade vi igenom den soldränkta huvudstaden till järnvägstorget. Stämningen ute var på topp och terrasserna var fulla av glada människor, som efter en lång och kall vinter äntligen kunde njuta av svalkande drycker utomhus.

Vid järnvägstorget skulle vi skiljas och då stod hon plötsligt bara där, Eleonor Rigby, ja eller vad hon nu kan heta. Hon var liten, prydligt klädd i svart kappa och frågade om vi kan finska. Hon verkade så upprörd så jag frågade vad som stod på. Hon bad mig komma fram till Ilta-Sanomats löpsedel och jag frågade om hon var ledsen för att Aira Samulin är på sjukhus. Nej, saken handlade om seriestryparen! "Hur kan någon ta livet av sin egen mor?". "Hur kan en son göra så?", "Varför gör inte polisen något?". Löd hennes fråga om och om igen. Själv var hon också mor till en son och kunde inte överhuvudtaget förstå att det barn man gett livet skulle vilja ta livet ifrån en.

Vi skruvade väl lite på oss, lyssnade, försäkrade henne om att seriestryparen nu säkert sitter bakom lås och bom och inte kan göra andra kvinnor illa, men allt det här lugnade inte henne nämnvärt. Till slut måste vi artigt ta farväl och önska henne en trevlig kväll trots allt och då slog det mig: hon var ensam och måste bara få dela dessa tankar med någon och vi råkade ha tid en liten stund.

Det här med ensamhet är ett återkommande tema för mig. För mig är ensamhet bara en känsla. Jag har ju vänner, släktingar och till all lycka ett barn. Jag har alltid någon jag kan ringa till och prata bort känslan av ensamhet. För andra är ensamheten total, så total att man till och med i en desperat stund ängsligt kan vända sig till en främling och våga berätta om saker som skrämmer en. Då gäller det att stanna och ge en stund av sin tid. Tid är ju trots allt vad vi har än hur bråttom vi har.


I look at all the lonely people, where do they all come from, where do they all belong?


torsdag 29 mars 2018

Jag hade en bra rubrik, men den har jag glömt

Häromdagen hade jag en bra rubrik på ett inlägg, men den rubriken har jag glömt. Så kan det gå när man har mycket att hålla reda på.

Om någon undrar hur det går med mitt motionerande, så kan jag säga att det går så där. För någon tid sedan, en otroligt vacker vinterdag, lade jag upp en liten filmsnutt på Facebook där jag officiellt lovade att jag skulle gå ut på promenad varje morgon. Tyvärr var jag då inte beredd på att kroppen skulle reagera på min hormonmedicin som den gör, d.v.s. med smärtor och stelhet. Biverkningarna är ju inget som direkt syns utanpå, så det är lite svårt att förklara för omgivningen hur det känns. Men den som ser hur jag ser ut när jag går i trappor eller i nedförsbacke kan ana sig till att allt inte är som vanligt. För att inte tala om när jag ska upp ur sängen. Just nu kliver jag inte gärna på stegar eller kökspallar, vilket blir lite komiskt för en ensamboende, kortvuxen person.

Men för att hålla igång så är det motionscykeln som gäller, vilket är extremt tråkigt. För att stå ut med det monotona har jag blivit en ivrig konsument av vloggar och poddar. En helt ny värld har öppnat sig. Och i samband med Bianca Ingrossos vlogg fick jag lite sorg i hjärtat. Denna unga, vackra och energiska kvinna, som visserligen inte lever ett helt vanligt liv men verkligen är en fin förebild för många unga flickor och kvinnor, berättade om alla hatmejl hon får. Vad värre är, dessa hatinlägg kommer oftast från medelålders kvinnor. Vi pratar alltså om min generation av kvinnor! Varför denna avundsjuka och missunnsamhet? Vi borde ju heja på varandra istället!

Själv blev jag så glad igår av en snäll kommentar att jag inte förstod att tacka för den, så tack nu istället! :) Positiv energi sprider sig som ringar på vattnet. En glad flöjtlärare leder till glada elever.

Ibland är allt dock inte solsken. Såg ett inslag på TV om en kvinna som efter att ha tillfrisknat från bröstcancer senare fick återfall i formen av skelettcancer. Jag blev väldigt berörd av hennes berättelse och förstod först då att det trots all hurtighet och kommentarer om hur bra jag mår ändå finns en rädsla inom mig som jag inte hade märkt.

Men nu är nu och idag skiner solen, påsklovet står för dörren och sonen kommer på besök. Mina elever har meddelat att de tänker ägna påsken åt att äta choklad och jag tror att jag ska göra det samma. Jag tänker även gå på promenad, även om jag får smälla i mig en panadol eller två efteråt.

GLAD PÅSK!


PS: En av mina elever kommer att klippa sitt långa hår och skänka håret till cancersjuka barns peruker. Så himla fint!

onsdag 14 mars 2018

Bloggandets olidliga lätthet

Jo, titeln på inlägget syftar förstås på Milan Kunderas bok "Varats olidliga lätthet" och kan fritt tolkas som man vill.

Mitt bloggande är definitivt i kris helt enkelt för att bloggvärlden är så obeskrivligt stor och hela biten med sociala medier gör mig rätt matt just nu. Sidan är inte så där "fancy" och fin, och snärtiga foton har jag medvetet valt bort. Tänker att det är texten som får tala för sig, men vi får se om hela bloggprojektet helt enkelt få självdö småningom.

Det kan ju förstås också bero på min hormonmedicinering som jag fått för att förhindra återfall i bröstcancer. Själv var jag rätt så skeptiskt inställd till medicineringen på fem år. Dels för att man ju alltid undrar över vad det är man stoppar i sig och dels för att ingen läkare med säkerhet kan garantera att man inte får återfall. Men har bestämt att testa i alla fall och hoppas på att kroppen vänjer sig och att biverkningar som frysattacker följt av värmevågor, trötthet, värk och stelhet i kroppen småningom ska bli lättare.

För att motarbeta biverkningar har jag gett mig själv ett löfte att röra på mig varje dag. Ibland blir det bara en kort promenad eller en stund på motionscykeln. Ibland blir det simning och vattenlöpning eller en längre skogspromenad. Ett annat sätt att hålla humöret uppe är att göra roliga saker, gå på konsert, bio eller teater och träffa vänner. Ja, så om du har lust och tid att träffas är det bara att meddela mig.

Ett stort steg vidare i livet var att spela på konsert för några veckor sedan. Nervositeten och paniken var rätt så dramatisk kvällen innan, men lyckan desto större när glädjen över att stå på scenen igen vann över rädslan att misslyckas. Förhoppningsvis kommer flera tillfällen och gigs att dyka upp i framtiden.

Inspirerad av SVT:s program "Idag om ett år" har jag gett mig ett löfte om att gå ner i vikt. Det kommer inte att vara någon dramatisk förändring, men så pass att jag ska orka bättre, sova bra och känna mig nöjd med mig själv. Vad jag väger nu och vad målet är får bli min hemlighet. Och kanske mest av allt: idag om ett år vill jag må bra!

söndag 7 januari 2018

December i mörker - Januari i ljus

Det där med att fira jul har inte varit min grej på länge, men i år ville jag plötsligt ha både julgran och juleljus, härlig julmusik, världens vackraste julkonsert på musikinstitutet (en sån där som man riktigt får kalla kårar och tårar i ögonen av lagom till psalmen "Härlig är jorden") och flöjtspel i kyrkan på julafton.

Julskinkan var minimal, men ekologisk, och vår nya tradition är att äta revbensspjäll av lammkött på julafton - stort tack till den ekologiska fårgården Norrbro som alltid levererar fantastiskt gott kött och som man med gott samvete äter för att man vet att djuren haft det bra från födsel till död! En kollega dök upp med en julgran, som jag i all yra glömde betala (lovar sköta om det snart!) och en annan kollega dök upp med en överraskning; väldigt god batat/äppellåda. Vilka änglar i vardagen!

En vän bjöd mig hem till dem på annandagen och en annan kär vän besökte sonen och mig på juldagen. Man behöver alltså varken kärnfamilj eller en Fanny och Alexander-familj för att fira jul. Man kan göra det på sitt alldeles egna sätt!

Däremellan har jag åkt in till cancerkliniken varje vardag för att få strålbehandling. Mina strålningstider har varit tidigt om morgnarna, så att stiga upp i mörker och för det mesta regn har inte varit någon höjdare för en morgontrött människa som jag. Biverkningar kom också som ett brev på posten: trötthet, brännsår, sårig, stickande, svidande och kliande hud. Till alla som sagt att strålbehandling inte känns alls kan jag snällt bara säga: tyvärr, det gör det! Men visst, det finns värre saker i livet och sköterskor som lugnt tar en ner på jorden. När jag gladde mig åt att det bara var några behandlingar kvar, upplystes jag försiktigt om att biverkningarna ofta tilltar efter avslutad behandling. Det var den glädjen det! Men när man sista vardagen innan julhelgen blev bjuden på glögg och pepparkakor och behandlades av sköterskor iklädda tomteluvor, då blev man ändå varm lång in i själen.

Så nu sitter jag här sista dagen av lovet och njuter av att solen visar sig. Ute är det minusgrader och jag tänker just gå ut och njuta av dem. Julen är bortstädad och hemmet är istället ett krispigt vinterhem med lampor i fönstren tills dagarna blir längre si så där vid sportlovet i februari. Inga nyårslöften blev givna, ikväll startat en period av att vara socker, bröd, pasta, ris och potatisfri. Första perioden blir fram till Runebergsdagen 5.2. påhejad av andra vänner på Facebook med samma mål: sockerfri fram till det är dags att klämma i sig en Runebergstårta eller två.

Så vad lärde jag mig om min jobbiga höst? Jo, att själv välja vad jag gör för ingen gör det åt mig. Att säga nej när orken tar slut, för ingen annan förstår hur just jag känner och slutligen, igen än en gång: man klarar mycket mera än man någonsin tror!

lördag 16 december 2017

Du ser ju inte alls sjuk ut!

"Du ser ju inte alls sjuk ut!" har jag fått höra rätt mycket den senaste tiden och det är ju en fin komplimang. Jag är väl ett stort bevis på att när man har sån tur att få en cancerdiagnos i ett väldigt tidigt skede, så betyder cancer inte elände, svår sjukdomstid och i slutändan död. Kanske det är dags att få omvärlden att förstå att cancer i dagens läge, med hjälp av all forskning och medicinsk utveckling, har blivit mera av en folksjukdom i likhet med hjärt- och kärlsjukdomarna?

Det där med folksjukdom är ju också problematiskt. Vad är det som gör att cancer tycks bli allt vanligare? Att vi lever längre är förstås en orsak, men övriga orsaker måste ju helt enkelt finnas i vår omgivning, i vår mat och den ständiga stress vi lever i. Själv har jag bestämt mig för att se över mina matvanor i hopp om att inte få återfall. Man måste ju börja någonstans, så den första saken är sockret. På längre sikt vill jag också se över jobb och livssituation, men det är ett större projekt och tar längre tid.

Det där med återfall känns även skrämmande. Jag ska få medicinering som ska förhindra återfall, men inget är väl säkert? Läkarna kan väl inte lova att jag aldrig insjuknar i cancer igen? Men så råkade jag se en intervju på SVT med Svenska Akademins ständiga sekreterare Sara Danius. Hon har tillfrisknat från bröstcancer, fått återfall och tillfrisknat igen. Om hon kan, så kan jag!

Häromdagen fick jag frågan om jag är medlem i cancerföreningen och svaret är nej. Jag har nog fått uppmaningen att gå med både på sjukhuset och av drabbade vänner, men själv är jag väldigt ambivalent i frågan. I slutet av sommaren kände jag mig så bra att jag tyckte det var dags att lämna "Nuoret lesket". Jag hade en framtidstro igen och livet tedde sig ljust. Just nu har jag nog också en stark tro på framtiden, men den tron har blivit mycket mera ödmjuk. Den framtiden innebär att få bort en stämpel av att vara drabbad. Jo visst, det har hänt en del jobbiga saker i mitt liv, men i vems liv gör det inte det? Jag råkade få två smällar rätt så tätt in på varandra, men mellan alla tråkigheter har det rymts många fina och roliga saker. Det är faktiskt så att sorgen och glädjen vandrar tillsammans, inte bara för mig utan även för alla andra.

En sak har jag dock saknat den här hösten; alla positiva berättelser om cancer. Förutom Leena Sahlströms blogg passligt.ratata.fi/blogg/, så är det lite tunt med de goda berättelserna och jag tänker att det är just de berättelserna som skulle ge tröst i det första kaoset innan även sjukdomen blir vardag.

Så stort tack för att ni tycker att jag ser ut som vanligt! Just nu är jag väldigt trött, men vem är inte det i mörkaste december? Min adventstid ser lite annorlunda ut eftersom jag  besöker cancerkliniken i Helsingfors varje vardag för att få strålbehandling. Mina underbara vänner och kollegor skämtar om att jag har en strålande jul på kommande och tack vare er alla har den här hösten gått mycket bättre än väntat. Ja, jag tror faktiskt jag har skrattat mera än gråtit trots allt.

Julstressen har fått vika åt sidan, det får bli som det blir. Förväntansfullt ser jag fram emot det nya året, jag är ju mycket mera en nyårsmänniska än en julmänniska. Kanske, kanske det är min tid nu?



söndag 12 november 2017

En månad av livet

Snart är det en månad sedan jag var på jobb senast. Frånvaron började med höstlov i London ( I´ll be back!) och fortsatte med sjukledighet. 25 oktober blev jag opererad för bröstcancer på Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors och två veckor senare kom resultatet: allt ser bra ut. Två små tumörer har plockats ut och cancern har inte spridit sig, och nu väntar kallelse till cancerkliniken på Mejlans sjukhus. För min del handlar den fortsatta vården om strålbehandling och hormonmedicinering.

Den senaste månaden har gått åt till att bearbeta det nya livet. När livet vänder och tar oväntade steg i olika riktningar är det svåraste (åtminstone för mig) att acceptera att jag inte har full kontroll över mitt liv. Jag kan inte styra över död och sjukdom, tyvärr. Två livskriser inom en tidsrymd på två år kan kännas bittert och orättvist. Å andra sidan, vem har sagt att livet ska vara rättvist? Jag vill tro att det är meningen att vi ska lära oss något av vår tid på jorden vare sig det kommer ett liv efter detta eller ej. Mitt första steg i den riktningen har varit att på allvar börja reflektera över vad JAG vill och inte försöka göra det som jag tror att andra tycker att jag borde göra. Inte så lätt för en "snäll och duktig" flicka.

Just nu är jag mest lättad över att jag inte kommer att behöva cellgifter. Jag har varit barnsligt rädd för smärtor, illamående och hårbortfall. Å andra sidan oroade jag mig även för alla nålstick och smärtor före och efter själva operationen och kan konstatera att det gick ju det med. Människan har en otrolig förmåga att anpassa sig.

Antagligen kommer det säkert bakslag ännu. Det är ju ändå tuffa behandlingar min kropp ska utsättas för. Just nu vore jag väldigt intresserad av att höra om någon har haft positiva upplevelser av hormonmediciner? Jag har snöat in mig på alla eventuella biverkningar och med tanke på dem känns fem år av mediciner som en lång tid. Men en vän med liknande upplevelser uttryckte det så fint med att varje gång en behandling var jobbig tänkte hon på alternativet. Behandlingarna är ju trots till för att förhindra återfall så gott det går.

Det där med återfall oroar ju också även om det i mitt fall har pratats om fina prognoser. Råkade läsa en artikel i Vasabladet om att återfallsrisken av bröstcancer är större än vad man hittills trott, även i fall av goda prognoser. Jaha, så står man där i ruta ett och stampar igen. Fast kirurgen på sjukhuset uttryckte det som så att jag kan ju även bli överkörd av en spårvagn när jag frågade om risken för att bli sjuk igen.

Fatalist som jag är så rycker jag på axlarna och tänker att en vacker dag bär det av härifrån vare sig jag vill eller ej och jag får väl ta det som det kommer då också. Jag hoppas ju att det dröjer väldigt länge förstås, men fascineras inte av dagens tidningsartikel om att framtidens människa kan bli upp till 150 år gammal. Låter rätt jobbigt tycker jag.

Den senaste månaden i mitt liv har känts väldigt lång. Inte så att jag skulle haft tråkigt, utan snarare för att jag hunnit tänka så många tankar. Det är ingen slump att jag just nu började läsa Bodil Jönssons "Tio tankar om tid". Hon konstaterar att tid är det enda vi har, något som jag vill fördjupa mig i. Jag brukar gärna vilja dela Christoph Treiers kloka tankar på Facebook. Gårdagens motto var:

"Ställ dig själv frågan om det du gör idag, leder dig ett steg närmare dit du vill vara imorgon"

Men om man är nöjd, behöver man då ställa den frågan? Kanske inte, det är upp till var och en att bestämma själv.

Själv ska jag börja jobba på onsdag. Hur det ska gå för en trött flöjtpedagog, som emellanåt bara får lov att lägga sig en stund, får vi väl se. Jag hoppas på det bästa och gott så.