fredag 16 november 2018

På allmänhetens begäran: om konserter som varit och skall komma

Av en slump har jag flera gånger den senaste tiden fått frågan när mitt nästa blogginlägg ska komma och eftersom min blogg lika gärna kunde döpas om till "Sporadiska bloggen" (tror faktiskt jag gör det!), så har svaret varit att jag brukar skriva så där en gång i halvåret när jag har något att komma med.

Då kommer följdfrågan, har jag något att komma med just nu? Nej, inte mera än några trevliga upplevelser jag haft den sista tiden. Den viktigaste händelsen av allt är att jag varit på årskontroll på cancerkliniken och allt är bra! Jag kände nog på mig att det var lugnt på den fronten, men man kan ju ändå inte låta bli att oroa sig. Det intressanta med den morgonen var att den var lika grå och trist som alla andra novembermorgnar har varit den här hösten, men när jag gick till busshållplatsen efter beskedet fick allt de gråa flera olika nyanser och plötsligt såg jag fler och fler färger omkring mig. Vilken energikick!

Den andra fina upplevelsen den här hösten är att jag sjungit med i Oratoriekören i Helsingfors, som avslutningsvis på höstens körprojekt framförde W.A.Mozarts Requiem i Johanneskyrkan i Helsingfors förra lördagen. En fin och välbesökt konsert i samarbete med Wegelius Sinfonietta, dirigenten Andres Kaljuste och solisterna Aurora Marthens, Monica Groop, Juho Punkeri och Robert Näse. För mig var det debut i körsammanhang sedan 1980-talet och första gången jag sjöng med i altstämman.Kan bara konstatera att trots många år av musikstudier och arbete som flöjtpedagog och flöjtist, så var det ingen lätt nöt att knäcka att lära sig stämman. Det var bara att inse faktum och sätta sig ner vid pianot och träna. En envis förkylning höll på att ta knäcken på min medverkan, så euforin efter att sista tonen klingat ut var extra stor för min del. Amen!

Och så har vi kommande projekt. Tisdagen den 20.11. kl. 18.00 är det dags för Rädda barnens välgörenhetskonsert i Esbo kulturcentrum. Vi uppträder i foajén och det blir blandad musik med flöjt, blockflöjt, piano och saxofon. Intäkterna går oavkortat till Rädda barnens verksamhet och det här är en konsert jag med värme och glädje ställer upp på. Hoppas vi får en stor publik!

22.11. uppträder vi med våra elever från Musikinstitutet Kungsvägen i Esbovikens kyrka kl. 18.30. På den konserten uppbär vi kollekt till förmån för Kyrkans Utlandshjälp. Konserten bär namnet "Ljuskonsert" och vill inbringa ljus och lugn inför den stundande jultiden.

Det här med välgörenhetskonserter ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Om jag ens lite kan bidra till en bättre värld tack vare mitt flöjtspel, så är jag mer än nöjd.

En annan konsert jag glädjer mig åt att få vara med på i år är kören Furornas julkonsert 14.12. kl. 18 i Esbo domkyrka. Så ta och skriv in den i kalendern och kom och njut av varm julstämning en vecka innan jul!

Till slut glädjer jag mig över mina elevers föräldrar som varit duktiga och svarat på min senaste e-post. Jag har en längre tid suckat över att mina meddelanden per e-post flyter omkring i cyberspace utan svar. Den här gången meddelade jag att ALLA måste bekräfta mitt infobrev och "hast du mir gesehen!", jag har ägnat morgonen åt att läsa roliga och inspirerande svar. TACK ALLA! Det gjorde min dag och nu orkar jag fortsätta att vara flöjtpedagog...åtminstone fram till jul ;)

lördag 18 augusti 2018

Sanningen om min artros!

Sommaren 2014 märkte jag plötsligt att jag hade blivit konstigt stel i knäna, men satte allt på åldrandets konto. Jag var trots allt i medelåldern. Hösten innehöll en flytt med allt vad det innebar av bärande av saker och flyttlådor. Mitt i flytthärvan blev högra knät värre och ibland fick jag en skärande smärta, som lustigt nog gick om när jag vågade röra på benet. Sommaren 2015 kom livet emot med en stor sorgeprocess, vilket satte kroppen helt i lås och småningom fick jag diagnosen artros.

Då var jag glad att det var i knät för artros i händerna hade ju varit en katastrof för en flöjtist, tänkte jag. Enligt läkaren hör artros till åldrandet och man kan inte göra så mycket. Fick gå hem med ett recept på bromsmedicin, som man kan prova och se om det hjälper, och rådet att ta panadol, burana och voltaren vid behov. Började dock läsa på och märkte en stor skillnad mellan Sverige och Finland i fråga om artros.

På svenska nätsidor får man veta att artros är en inflammatorisk ledsjukdom där ledbrosket gradvis bryts ner. Orsaken är en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosket i lederna. Riskfaktorer för att få sjukdomen är stillasittande och övervikt, men kan också vara ärftlig eller triggas av idrottsskador. På finska nätsidor är prognosen mycket mera deprimerande. Man har helt enkelt drabbats av en förslitning som inte går att bota och framtidsutsikten är att man småningom går med käpp eller kryckor, och däremellan äter värkmedicin.

Ok, lite karikerat MEN det som jag nu undrar över varför man inte i Finland pratar om vad man kan göra för att behålla rörligheten så länge som möjligt? I Sverige har man artrosskolor, här har ingen ännu nämnt det. Läser man svenska nätsidor hittar man information om att dieten kan vara det som triggar artros, här har ingen ännu pratat om det.

Nå väl, i sommar har problem med händerna sakta men säkert dykt upp. Först lite värk, som jag trodde var träningsvärk pga av ivrigt trädgårdsarbete. Sen stela fingrar, som jag satte på värmens konto, 30 graders hetta och tropiska nätter kan ju vara jobbiga för vem som helst. Bestämde dock att gå till läkare när jobbet börjar och så kom diagnosen artros i flera av båda händernas leder. Blev igen hemskickad med ett "ei voi mitään" och bromsmedicin. På frågan om det finns träningsprogram för händerna fick jag svaret att det inte behövs för man använder ju händerna hela tiden.

Men den här gången går jag inte med på det svaret. Första steget för att se om jag kan få specialistvård är att lämna in en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Som tur är fick jag hjälp på jobbet med att ens förstå hur det ska gå till på nätet! Sen råkade jag hitta tidningen Hälsas artikel på nätet om kopplingen mellan artros och bakteriefloran i tarmsystemet. Studier visar alltså att det vi äter kan skapa inflammationer i kroppen. Som första åtgärd rekommenderas att lämna bort socker, gluten, alkohol och mjölkprodukter i två veckor för att se om kroppen reagerar och sen diet med mycket ovanjordgrönsaker, nötter, frön, kokos- och olivolja. Angående kött ska man då äta fågel och vilt. Fisk och skaldjur rekommenderas. Man kan äta lite rotfrukter, men potatis rekommenderas att äta kall. Frukt ska också ätas i små mängder.

Vad lär vi oss av detta? Tja, man ska vara frisk för att vara sjuk, d.v.s. du ska ha ork för att själv ta reda på en massa saker. Jag klandrar inte min läkare. Hon är en allmänläkare med många patienter. Det finns knappast tid och ork att fördjupa sig i varje patients problem, utan man sköter sitt jobb så gott det går enligt löpande band-principen. Själv har jag massor av motivation för att må bra. Jag vill kunna göra mitt jobb som helt enkelt innebär att undervisa flöjtspel och att kunna spela själv. Jag hoppas på att kunna göra det fram till pensionering, men som ett äss i rockärmen har jag ju även min ledarskapsbehörighet.  Om det kniper får jag helt enkelt hoppa över till den administrativa sidan och ha musikutövande som hobby. Just nu kan man ju också skratta, bland annat undrade min ena elev över min märkliga handstil när jag skulle göra anteckningar på vita tavlan i mitt klassrum. Att hålla i en penna är lite svårt med stela fingrar och slutresultatet är minst sagt komiskt.

Och jo, artros hör nog också till det naturliga åldrandet, men det går tydligen att jobba för att må bra!

Artikeln jag hänvisar till hittar du här:

http://www.tidningenhalsa.se/artiklar/artiklar/20171005/at-dig-fri-fran-artros/

fredag 8 juni 2018

Hatkärleken till ett litet hus

Varje vår säger jag samma sak: vi säljer huset! Efter att ha suttit över fem timmar i bilen och kommit fram till ett vinterdammigt, råkallt hus och en förvildad trädgård känns allt så övermäktigt. Att jag i år dessutom hade gjort bort mig angående att få sommarvattnet påsatt gjorde det ännu jobbigare. "Vem i all världen går frivilligt med på att avstå från diskmaskin, innetoalett, dusch och andra bekvämligheter under sommaren för att bosätta sig på landet och leka lantliv i cirka 10 veckor?", tänker jag och drömmer om moderna husmodeller som Kannustalos "Lato" och fantiserar om ljusa inredningar, kök och badrum.

Men det är ju bara det att gamla hus har en själ. De har stått där i många år, i mitt fall sedan år 1900. De har sett människors liv, hört deras drömmar, sett deras förtvivlan, sorger, bekymmer, glädje och längtan. Det är därför jag också är speciellt förtjust i gamla kyrkobyggnader. Inte för att jag skulle vara särskilt religiös, utan mera för att det känns tryggt att tänka på alla de människor som genom århundraden besökt kyrkorna före mig. Det får mig att inse att jag bara är en liten del av mänskligheten genom alla tider och att om de klarat av att gå före mig, så gör jag det också när den dagen kommer.

Så efter några dagar, när man på något sätt har landat efter vårterminens stress och börjat andas långsamt och lugnt igen, förlåter jag huset och trädgården, kavlar upp ärmarna och börjar om igen med att städa huset och rensa ogräs i trädgården. Samtidigt fortsätter jag att drömma om hur här kunde se ut, men kanske det bästa av allt; medan jag tar hand om huset har jag jag gjort en god gärning. Jag har tagit hand om ett gammalt hus och inte låtit det stå och förfalla. Det känns faktiskt som om huset tackar!


fredag 11 maj 2018

All the lonely people

Rubriken syftar på låten "Elenor Rigby" av Beatles och har snurrat i mitt huvud sedan igår. Jag firade Kristi himmelsfärdsdag med att äta gott på restaurang tillsammans med en vän. Vi hade träff redan klockan två och nästa gång vi såg på klockan var den redan tio före sju. Förvånade konstaterade vi båda att det gick snabbt och började förstå varför servitörerna och servitriserna med jämna mellanrum kom fram och undrade om allt var bra. Och det var det ju! Vi hade roligt, pratade om högt och lågt, om liv och död, om lycka och olycka, om sjukdom och psykisk ohälsa - precis så där som ett riktigt intressant samtal ska vara som bäst.

Efter att ha avlutat med en god kopp kaffe vandrade vi igenom den soldränkta huvudstaden till järnvägstorget. Stämningen ute var på topp och terrasserna var fulla av glada människor, som efter en lång och kall vinter äntligen kunde njuta av svalkande drycker utomhus.

Vid järnvägstorget skulle vi skiljas och då stod hon plötsligt bara där, Eleonor Rigby, ja eller vad hon nu kan heta. Hon var liten, prydligt klädd i svart kappa och frågade om vi kan finska. Hon verkade så upprörd så jag frågade vad som stod på. Hon bad mig komma fram till Ilta-Sanomats löpsedel och jag frågade om hon var ledsen för att Aira Samulin är på sjukhus. Nej, saken handlade om seriestryparen! "Hur kan någon ta livet av sin egen mor?". "Hur kan en son göra så?", "Varför gör inte polisen något?". Löd hennes fråga om och om igen. Själv var hon också mor till en son och kunde inte överhuvudtaget förstå att det barn man gett livet skulle vilja ta livet ifrån en.

Vi skruvade väl lite på oss, lyssnade, försäkrade henne om att seriestryparen nu säkert sitter bakom lås och bom och inte kan göra andra kvinnor illa, men allt det här lugnade inte henne nämnvärt. Till slut måste vi artigt ta farväl och önska henne en trevlig kväll trots allt och då slog det mig: hon var ensam och måste bara få dela dessa tankar med någon och vi råkade ha tid en liten stund.

Det här med ensamhet är ett återkommande tema för mig. För mig är ensamhet bara en känsla. Jag har ju vänner, släktingar och till all lycka ett barn. Jag har alltid någon jag kan ringa till och prata bort känslan av ensamhet. För andra är ensamheten total, så total att man till och med i en desperat stund ängsligt kan vända sig till en främling och våga berätta om saker som skrämmer en. Då gäller det att stanna och ge en stund av sin tid. Tid är ju trots allt vad vi har än hur bråttom vi har.


I look at all the lonely people, where do they all come from, where do they all belong?


torsdag 29 mars 2018

Jag hade en bra rubrik, men den har jag glömt

Häromdagen hade jag en bra rubrik på ett inlägg, men den rubriken har jag glömt. Så kan det gå när man har mycket att hålla reda på.

Om någon undrar hur det går med mitt motionerande, så kan jag säga att det går så där. För någon tid sedan, en otroligt vacker vinterdag, lade jag upp en liten filmsnutt på Facebook där jag officiellt lovade att jag skulle gå ut på promenad varje morgon. Tyvärr var jag då inte beredd på att kroppen skulle reagera på min hormonmedicin som den gör, d.v.s. med smärtor och stelhet. Biverkningarna är ju inget som direkt syns utanpå, så det är lite svårt att förklara för omgivningen hur det känns. Men den som ser hur jag ser ut när jag går i trappor eller i nedförsbacke kan ana sig till att allt inte är som vanligt. För att inte tala om när jag ska upp ur sängen. Just nu kliver jag inte gärna på stegar eller kökspallar, vilket blir lite komiskt för en ensamboende, kortvuxen person.

Men för att hålla igång så är det motionscykeln som gäller, vilket är extremt tråkigt. För att stå ut med det monotona har jag blivit en ivrig konsument av vloggar och poddar. En helt ny värld har öppnat sig. Och i samband med Bianca Ingrossos vlogg fick jag lite sorg i hjärtat. Denna unga, vackra och energiska kvinna, som visserligen inte lever ett helt vanligt liv men verkligen är en fin förebild för många unga flickor och kvinnor, berättade om alla hatmejl hon får. Vad värre är, dessa hatinlägg kommer oftast från medelålders kvinnor. Vi pratar alltså om min generation av kvinnor! Varför denna avundsjuka och missunnsamhet? Vi borde ju heja på varandra istället!

Själv blev jag så glad igår av en snäll kommentar att jag inte förstod att tacka för den, så tack nu istället! :) Positiv energi sprider sig som ringar på vattnet. En glad flöjtlärare leder till glada elever.

Ibland är allt dock inte solsken. Såg ett inslag på TV om en kvinna som efter att ha tillfrisknat från bröstcancer senare fick återfall i formen av skelettcancer. Jag blev väldigt berörd av hennes berättelse och förstod först då att det trots all hurtighet och kommentarer om hur bra jag mår ändå finns en rädsla inom mig som jag inte hade märkt.

Men nu är nu och idag skiner solen, påsklovet står för dörren och sonen kommer på besök. Mina elever har meddelat att de tänker ägna påsken åt att äta choklad och jag tror att jag ska göra det samma. Jag tänker även gå på promenad, även om jag får smälla i mig en panadol eller två efteråt.

GLAD PÅSK!


PS: En av mina elever kommer att klippa sitt långa hår och skänka håret till cancersjuka barns peruker. Så himla fint!

onsdag 14 mars 2018

Bloggandets olidliga lätthet

Jo, titeln på inlägget syftar förstås på Milan Kunderas bok "Varats olidliga lätthet" och kan fritt tolkas som man vill.

Mitt bloggande är definitivt i kris helt enkelt för att bloggvärlden är så obeskrivligt stor och hela biten med sociala medier gör mig rätt matt just nu. Sidan är inte så där "fancy" och fin, och snärtiga foton har jag medvetet valt bort. Tänker att det är texten som får tala för sig, men vi får se om hela bloggprojektet helt enkelt få självdö småningom.

Det kan ju förstås också bero på min hormonmedicinering som jag fått för att förhindra återfall i bröstcancer. Själv var jag rätt så skeptiskt inställd till medicineringen på fem år. Dels för att man ju alltid undrar över vad det är man stoppar i sig och dels för att ingen läkare med säkerhet kan garantera att man inte får återfall. Men har bestämt att testa i alla fall och hoppas på att kroppen vänjer sig och att biverkningar som frysattacker följt av värmevågor, trötthet, värk och stelhet i kroppen småningom ska bli lättare.

För att motarbeta biverkningar har jag gett mig själv ett löfte att röra på mig varje dag. Ibland blir det bara en kort promenad eller en stund på motionscykeln. Ibland blir det simning och vattenlöpning eller en längre skogspromenad. Ett annat sätt att hålla humöret uppe är att göra roliga saker, gå på konsert, bio eller teater och träffa vänner. Ja, så om du har lust och tid att träffas är det bara att meddela mig.

Ett stort steg vidare i livet var att spela på konsert för några veckor sedan. Nervositeten och paniken var rätt så dramatisk kvällen innan, men lyckan desto större när glädjen över att stå på scenen igen vann över rädslan att misslyckas. Förhoppningsvis kommer flera tillfällen och gigs att dyka upp i framtiden.

Inspirerad av SVT:s program "Idag om ett år" har jag gett mig ett löfte om att gå ner i vikt. Det kommer inte att vara någon dramatisk förändring, men så pass att jag ska orka bättre, sova bra och känna mig nöjd med mig själv. Vad jag väger nu och vad målet är får bli min hemlighet. Och kanske mest av allt: idag om ett år vill jag må bra!

söndag 7 januari 2018

December i mörker - Januari i ljus

Det där med att fira jul har inte varit min grej på länge, men i år ville jag plötsligt ha både julgran och juleljus, härlig julmusik, världens vackraste julkonsert på musikinstitutet (en sån där som man riktigt får kalla kårar och tårar i ögonen av lagom till psalmen "Härlig är jorden") och flöjtspel i kyrkan på julafton.

Julskinkan var minimal, men ekologisk, och vår nya tradition är att äta revbensspjäll av lammkött på julafton - stort tack till den ekologiska fårgården Norrbro som alltid levererar fantastiskt gott kött och som man med gott samvete äter för att man vet att djuren haft det bra från födsel till död! En kollega dök upp med en julgran, som jag i all yra glömde betala (lovar sköta om det snart!) och en annan kollega dök upp med en överraskning; väldigt god batat/äppellåda. Vilka änglar i vardagen!

En vän bjöd mig hem till dem på annandagen och en annan kär vän besökte sonen och mig på juldagen. Man behöver alltså varken kärnfamilj eller en Fanny och Alexander-familj för att fira jul. Man kan göra det på sitt alldeles egna sätt!

Däremellan har jag åkt in till cancerkliniken varje vardag för att få strålbehandling. Mina strålningstider har varit tidigt om morgnarna, så att stiga upp i mörker och för det mesta regn har inte varit någon höjdare för en morgontrött människa som jag. Biverkningar kom också som ett brev på posten: trötthet, brännsår, sårig, stickande, svidande och kliande hud. Till alla som sagt att strålbehandling inte känns alls kan jag snällt bara säga: tyvärr, det gör det! Men visst, det finns värre saker i livet och sköterskor som lugnt tar en ner på jorden. När jag gladde mig åt att det bara var några behandlingar kvar, upplystes jag försiktigt om att biverkningarna ofta tilltar efter avslutad behandling. Det var den glädjen det! Men när man sista vardagen innan julhelgen blev bjuden på glögg och pepparkakor och behandlades av sköterskor iklädda tomteluvor, då blev man ändå varm lång in i själen.

Så nu sitter jag här sista dagen av lovet och njuter av att solen visar sig. Ute är det minusgrader och jag tänker just gå ut och njuta av dem. Julen är bortstädad och hemmet är istället ett krispigt vinterhem med lampor i fönstren tills dagarna blir längre si så där vid sportlovet i februari. Inga nyårslöften blev givna, ikväll startat en period av att vara socker, bröd, pasta, ris och potatisfri. Första perioden blir fram till Runebergsdagen 5.2. påhejad av andra vänner på Facebook med samma mål: sockerfri fram till det är dags att klämma i sig en Runebergstårta eller två.

Så vad lärde jag mig om min jobbiga höst? Jo, att själv välja vad jag gör för ingen gör det åt mig. Att säga nej när orken tar slut, för ingen annan förstår hur just jag känner och slutligen, igen än en gång: man klarar mycket mera än man någonsin tror!