fredag 1 november 2019

Tankar i tiden kring Alla helgons dag

Efter en mycket lång paus (märkte att senaste inlägg här var från februari i år) blev jag inspirerad att skriva igen. Egentligen är det så att jag blev lite uppmuntrad av en journalist från Hufvudstadsbladet, som för en vecka sedan undrade om jag skulle skriva mera nu efter att jag varit med i finlandssvenska mästarskapen i haikudiktining och oväntat hamnat på tredje plats. "Ja, kanske, åtminstone för mig själv och skrivbordslådan", sa jag. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Tiden är knapp och det är så mycket man ska hinna med hela tiden, så stunderna att kunna sätta sig ned och reflektera över sig själv och livet krymper till ett minimum. Samtidigt som jag saknar de här stunderna och behöver dem för att känna att jag har kontroll. Att det är jag som äger mitt eget liv och inte styrs av en massa måsten och dåligt samvete över allt jag borde göra.

Igår hade jag äran att spela på en jordfästning. Det är något speciellt och nervöst med dessa uppdrag. Man har blivit ombedd att dela en väldigt intim stund med oftast okända människor och man vet att den musik man kommer att framföra har en speciell betydelse just då i stunden av stor sorg. Det är i stunder som dessa jag känner mig mycket liten och ödmjuk och får kämpa med att hålla mitt professionella jag i fokus och lägga mitt privata jag åt sidan. Det där privata som just nu ska fira sin femte Allhelgona ensam. Det är sekunderna innan jag går upp till notstället, ger tecken åt kantorn att vi kan börja och låter den första tonen klinga i kyrksalens vackra akustik som är värst. Det är då jag brukar sända upp en snabb bön till universum: "Låt mig spela till din ära, vem du än är, och hjälp mig att göra det bästa jag kan för de som lyssnar här och nu".

De tre första Alla helgons dagarna var jag så utmattad att jag inte orkade vara annat än ledsen. Den fjärde hösten hände något märkligt. Jag fick en enorm lust att testa om jag kan sjunga och hade möjlighet att vara med i ett projekt där Requiem av W.A.Mozart framfördes. Oj så svårt för en flöjtist att plötsligt stå i en kör och sjunga bland altarna! Och så många timmar jag fick sitta hemma och öva på min stämma! På konserten var varje takt en personlig vinst och när sista tonen klingade ut sände jag en hälsning till den som gått före mig: "Det här var för din skull och jag klarade det!"

Ikväll är jag väl äntligen i mitt rätta element. Spelar flöjt i John Rutters Requiem och känner att jag inför den här femte Alla helgons dagen har landat i mitt rätta jag. Tankarna kommer nog att gå till den kära som inte finns här utan bara som ett varmt minne i hjärtat, men det känns inte så svårt mera.

Så viktig är den här helgen för mig att jag hoppas att så länge jag kan alltid musicera i en eller annan form just då. Musik har en stor betydelse för de sörjande vare sig det är nyligen du mist en kär eller många år sedan. Just nu håller ett projekt att ta form i mitt huvud med arbetsnamnet "Meditativ musik för sörjande", om ett år på hösten kommer jag att få dela med mig av detta i Korsholm och Esbo.

Hoppas ni kommer och lyssnar då!


söndag 3 februari 2019

Om livets förgänglighet

Igår hade jag möjlighet att gå på premiären av Florian Zellers pjäs "Pappan" på Svenska Teatern och kom att tänka på livets förgänglighet efter att ha läst regissören Marcus Groths fina ord i programbladet. Groth delar in livet i tre faser:

Fas 1: att växa upp, utbilda sig och bli vuxen
Fas 2: kanske bilda familj, skaffa sig egendom och nätverk och göra karriär
Fas 3: att avstå

Alla faser är viktiga och den sista är kanske den svåraste av alla att acceptera, och ändå något vi alla måste gå igenom. Idag insåg jag att jag igen måste avstå från en sak, nämligen att läsa Leena Sahlströms fina blogg "Passligt" i fortsättningen. Leena har nu förlorat kampen mot cancer, eller "monstret" som hon själv kallade sjukdomen, och stilla somnat in 13.1.

Jag kände inte Leena personligen, men när jag fick en cancerdiagnos och bloggade om mina upplevelser hösten 2017, så tog hon kontakt med mig per e-post. Det var fina, uppmuntrande och värmande ord som hjälpte mycket just då. Jag var imponerad över att en för mig helt främmande människa visade så mycket omsorg. Just nu, efter att ha läst dödsannonsen i dagens tidning, känner jag mig rätt tom och futtig. Varför var jag så dålig på att tacka för omsorgen och nu är det för sent?

En sak har jag lärt mig: karriär och nätverk är helt egalt så länge man inte kan uppskatta det man har. Man blir inte lycklig genom att jämföra sig med sin omgivning, eller genom att förminska det man gjort. Den insikten har gjort mig till en lugnare människa och framför allt till en snällare människa mot mig själv.

Det finns bloggar av många slag. De flesta rätt ytliga och inte så välskrivna. Det kommer jag att sakna när Leena inte längre skriver: en vuxen, välskriven blogg om allt och ingenting och mycket om cancer, men ännu mera om att försöka leva bra med cancer. Vila i frid Leena och varma tankar till din sörjande familj!

Här kan du läsa Leenas blogg:

http://passligt.ratata.fi/blogg/

fredag 11 januari 2019

Tålamod

Egentligen hade jag velat skriva ett inlägg i formen av en bön till universum där jag skulle be att bli skonad från hobbyhelvetet och elever som vill byta lektionstid för sin flöjttimme mitt i läsåret, men så tog jag en promenad istället och tänkte om.

Istället ber jag universum (ja, eller Gud eller vem man nu vill be till) om tålamod. Tålamod att orka med dagar som börjar med tidiga sms där meddelandet innehåller desperata ord om familjers logistiska problem. Ge dem tålamod och kraft att lösa sina problem, så att jag kan ha kraft och energi att sköta mitt jobb så bra jag någonsin kan.  Vi går ju trots allt mot ljusare tider!

Visste ni förresten att det finns en by i Österbotten som heter Tålamods. Det är kanske där man borde bo?

Nu i januari fram till början av februari kommer jag att delta som musiker i ett projekt under namnet "Brustna hjärtan". Projektet har fötts genom samtal med min vän qigongledaren och akupunktören Maria Jeskanen. Vi kommer genom samtal, föreläsning och musik att behandla fem känslor enligt kinesisk läkekonst. Namnet till trots, så handlar detta alltså inte enbart om sorg utan även om oro, rädsla, aggression och glädje. Min uppgift är att spela flöjt, men jag ser verkligen fram emot Marias föreläsningar och övningar. Vår första grupp kommer att vara en testgrupp där vi hoppas på konstruktiv feedback. Förhoppningen är att utveckla detta projekt och kunna erbjuda det till andra. Ta gärna kontakt om du vill veta mera!

Och till slut:

Tålamod: förmågan att kunna utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn.

söndag 16 december 2018

Om barn och konserter

I Hufvudstadsbladet har vi nyligen kunnat läsa en välskriven kolumn av sångerskan och mamman Kajsa Dahlbäck om vikten av att välkomna barn till olika kulturevenemang. Jag håller helt med Kajsa i mångt och mycket, barnen ska vara välkomna till konserter, teatrar och museer och andra kulturevenemang. Rent pedagogiskt sett skolar vi på så sätt framtidens kulturarbetare och publik, men var går gränsen när barnens närvaro inte blir en trevlig sak för dem själva och omgivningen, och var kommer de medföljande vuxnas handlingar eller icke handlingar in? Kort sagt: när är det läge att helt enkelt gå ut med ett barn som inte orkar mera lyssna, vara tyst eller sitta på sin plats?

Det här blev igen aktuellt på Musikinstitutet Kungsvägens traditionella julkonsert i Esbo domkyrka igår. Musikinstitutets elever och lärare (blåsorkesterdirigenterna och popavdelningens lärare) hade övat in ett omväxlande musikprogram bestående av både Händel och nyare tongångar. Konsertens andra avdelning bestod av program med Esbo Lucia och det var där det spårade ur. En ensam äldre dam hade två småttingar på sin lott och utrustad med pennor, papper och leksaker satte hon sig tillsammans med barnen i kyrkgången för att njuta av musiken. Det tog inte länge innan de smås tålamod var slut och deras förehavande blev allt mer högljutt. Droppen för mig kom i Lucians spröda och vackert framförda Maria går i rosengård, som denna gång blev en trio med höga barnröster i andra och tredje stämman.

Poängen är ju att det här inte var barnens fel, utan den vuxna i deras sällskap. Hon borde ha insett att loppet var kört och tagit ut dem ur kyrksalen. Man kan t.ex. smidigt ta sig in i sakristian och därifrån ändå njuta av musiken. Ja, eller så utrustar man sig med sunt bondförnuft och inser att med två väldigt små barn i sällskap är risken extremt stor att man får avbryta sin tilltänkta kulturupplevelse i förtid.

Så vad vill jag säga? Jo, kultur för barn under skolåldern är av allra högsta vikt, men då bör nog kulturupplevelsen vara gjord så att barnen får agera med. En traditionell konsert där musikerna har förberett sig (eller i det här fallet unga elever i ett musikinstitut) länge och väl är inte alltid det bästa tillfället för att lära barn hur en konsert går till. Det finns ju också musikelevens/musikerns synvinkel. Hen är kanske spänd inför att uppträda i en kyrka fullsatt med förväntansfull publik och då kan störande element bli ödesdigert för koncentrationen.

Och så har vi i slutändan den övriga publiken. Eller i mitt fall den trötta flöjtpedagogen, som lycklig begav sig till kyrkan i vetskapen om att denna gång får jag bara sitta och njuta i kyrkbänken och hade spetsat mig in på en lugn stund för själ och öra. Är inte också min kulturupplevelse lika viktig som den yngre publikens? Är det så att jag måste gå med på att dela upplevelsen med rastlösa småttingar, eller kanske jag inte har något där att göra eftersom jag bara är en sur och tråkig medelålders tant?

Tja, åsikterna lär vara många, men min brandfackla denna tredje advent är: låt barnen ta del av kultur, men gå ut innan upplevelsen går över styr! Ta ditt vuxna ansvar!


fredag 16 november 2018

På allmänhetens begäran: om konserter som varit och skall komma

Av en slump har jag flera gånger den senaste tiden fått frågan när mitt nästa blogginlägg ska komma och eftersom min blogg lika gärna kunde döpas om till "Sporadiska bloggen" (tror faktiskt jag gör det!), så har svaret varit att jag brukar skriva så där en gång i halvåret när jag har något att komma med.

Då kommer följdfrågan, har jag något att komma med just nu? Nej, inte mera än några trevliga upplevelser jag haft den sista tiden. Den viktigaste händelsen av allt är att jag varit på årskontroll på cancerkliniken och allt är bra! Jag kände nog på mig att det var lugnt på den fronten, men man kan ju ändå inte låta bli att oroa sig. Det intressanta med den morgonen var att den var lika grå och trist som alla andra novembermorgnar har varit den här hösten, men när jag gick till busshållplatsen efter beskedet fick allt de gråa flera olika nyanser och plötsligt såg jag fler och fler färger omkring mig. Vilken energikick!

Den andra fina upplevelsen den här hösten är att jag sjungit med i Oratoriekören i Helsingfors, som avslutningsvis på höstens körprojekt framförde W.A.Mozarts Requiem i Johanneskyrkan i Helsingfors förra lördagen. En fin och välbesökt konsert i samarbete med Wegelius Sinfonietta, dirigenten Andres Kaljuste och solisterna Aurora Marthens, Monica Groop, Juho Punkeri och Robert Näse. För mig var det debut i körsammanhang sedan 1980-talet och första gången jag sjöng med i altstämman.Kan bara konstatera att trots många år av musikstudier och arbete som flöjtpedagog och flöjtist, så var det ingen lätt nöt att knäcka att lära sig stämman. Det var bara att inse faktum och sätta sig ner vid pianot och träna. En envis förkylning höll på att ta knäcken på min medverkan, så euforin efter att sista tonen klingat ut var extra stor för min del. Amen!

Och så har vi kommande projekt. Tisdagen den 20.11. kl. 18.00 är det dags för Rädda barnens välgörenhetskonsert i Esbo kulturcentrum. Vi uppträder i foajén och det blir blandad musik med flöjt, blockflöjt, piano och saxofon. Intäkterna går oavkortat till Rädda barnens verksamhet och det här är en konsert jag med värme och glädje ställer upp på. Hoppas vi får en stor publik!

22.11. uppträder vi med våra elever från Musikinstitutet Kungsvägen i Esbovikens kyrka kl. 18.30. På den konserten uppbär vi kollekt till förmån för Kyrkans Utlandshjälp. Konserten bär namnet "Ljuskonsert" och vill inbringa ljus och lugn inför den stundande jultiden.

Det här med välgörenhetskonserter ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Om jag ens lite kan bidra till en bättre värld tack vare mitt flöjtspel, så är jag mer än nöjd.

En annan konsert jag glädjer mig åt att få vara med på i år är kören Furornas julkonsert 14.12. kl. 18 i Esbo domkyrka. Så ta och skriv in den i kalendern och kom och njut av varm julstämning en vecka innan jul!

Till slut glädjer jag mig över mina elevers föräldrar som varit duktiga och svarat på min senaste e-post. Jag har en längre tid suckat över att mina meddelanden per e-post flyter omkring i cyberspace utan svar. Den här gången meddelade jag att ALLA måste bekräfta mitt infobrev och "hast du mir gesehen!", jag har ägnat morgonen åt att läsa roliga och inspirerande svar. TACK ALLA! Det gjorde min dag och nu orkar jag fortsätta att vara flöjtpedagog...åtminstone fram till jul ;)

lördag 18 augusti 2018

Sanningen om min artros!

Sommaren 2014 märkte jag plötsligt att jag hade blivit konstigt stel i knäna, men satte allt på åldrandets konto. Jag var trots allt i medelåldern. Hösten innehöll en flytt med allt vad det innebar av bärande av saker och flyttlådor. Mitt i flytthärvan blev högra knät värre och ibland fick jag en skärande smärta, som lustigt nog gick om när jag vågade röra på benet. Sommaren 2015 kom livet emot med en stor sorgeprocess, vilket satte kroppen helt i lås och småningom fick jag diagnosen artros.

Då var jag glad att det var i knät för artros i händerna hade ju varit en katastrof för en flöjtist, tänkte jag. Enligt läkaren hör artros till åldrandet och man kan inte göra så mycket. Fick gå hem med ett recept på bromsmedicin, som man kan prova och se om det hjälper, och rådet att ta panadol, burana och voltaren vid behov. Började dock läsa på och märkte en stor skillnad mellan Sverige och Finland i fråga om artros.

På svenska nätsidor får man veta att artros är en inflammatorisk ledsjukdom där ledbrosket gradvis bryts ner. Orsaken är en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosket i lederna. Riskfaktorer för att få sjukdomen är stillasittande och övervikt, men kan också vara ärftlig eller triggas av idrottsskador. På finska nätsidor är prognosen mycket mera deprimerande. Man har helt enkelt drabbats av en förslitning som inte går att bota och framtidsutsikten är att man småningom går med käpp eller kryckor, och däremellan äter värkmedicin.

Ok, lite karikerat MEN det som jag nu undrar över varför man inte i Finland pratar om vad man kan göra för att behålla rörligheten så länge som möjligt? I Sverige har man artrosskolor, här har ingen ännu nämnt det. Läser man svenska nätsidor hittar man information om att dieten kan vara det som triggar artros, här har ingen ännu pratat om det.

Nå väl, i sommar har problem med händerna sakta men säkert dykt upp. Först lite värk, som jag trodde var träningsvärk pga av ivrigt trädgårdsarbete. Sen stela fingrar, som jag satte på värmens konto, 30 graders hetta och tropiska nätter kan ju vara jobbiga för vem som helst. Bestämde dock att gå till läkare när jobbet börjar och så kom diagnosen artros i flera av båda händernas leder. Blev igen hemskickad med ett "ei voi mitään" och bromsmedicin. På frågan om det finns träningsprogram för händerna fick jag svaret att det inte behövs för man använder ju händerna hela tiden.

Men den här gången går jag inte med på det svaret. Första steget för att se om jag kan få specialistvård är att lämna in en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Som tur är fick jag hjälp på jobbet med att ens förstå hur det ska gå till på nätet! Sen råkade jag hitta tidningen Hälsas artikel på nätet om kopplingen mellan artros och bakteriefloran i tarmsystemet. Studier visar alltså att det vi äter kan skapa inflammationer i kroppen. Som första åtgärd rekommenderas att lämna bort socker, gluten, alkohol och mjölkprodukter i två veckor för att se om kroppen reagerar och sen diet med mycket ovanjordgrönsaker, nötter, frön, kokos- och olivolja. Angående kött ska man då äta fågel och vilt. Fisk och skaldjur rekommenderas. Man kan äta lite rotfrukter, men potatis rekommenderas att äta kall. Frukt ska också ätas i små mängder.

Vad lär vi oss av detta? Tja, man ska vara frisk för att vara sjuk, d.v.s. du ska ha ork för att själv ta reda på en massa saker. Jag klandrar inte min läkare. Hon är en allmänläkare med många patienter. Det finns knappast tid och ork att fördjupa sig i varje patients problem, utan man sköter sitt jobb så gott det går enligt löpande band-principen. Själv har jag massor av motivation för att må bra. Jag vill kunna göra mitt jobb som helt enkelt innebär att undervisa flöjtspel och att kunna spela själv. Jag hoppas på att kunna göra det fram till pensionering, men som ett äss i rockärmen har jag ju även min ledarskapsbehörighet.  Om det kniper får jag helt enkelt hoppa över till den administrativa sidan och ha musikutövande som hobby. Just nu kan man ju också skratta, bland annat undrade min ena elev över min märkliga handstil när jag skulle göra anteckningar på vita tavlan i mitt klassrum. Att hålla i en penna är lite svårt med stela fingrar och slutresultatet är minst sagt komiskt.

Och jo, artros hör nog också till det naturliga åldrandet, men det går tydligen att jobba för att må bra!

Artikeln jag hänvisar till hittar du här:

http://www.tidningenhalsa.se/artiklar/artiklar/20171005/at-dig-fri-fran-artros/

fredag 8 juni 2018

Hatkärleken till ett litet hus

Varje vår säger jag samma sak: vi säljer huset! Efter att ha suttit över fem timmar i bilen och kommit fram till ett vinterdammigt, råkallt hus och en förvildad trädgård känns allt så övermäktigt. Att jag i år dessutom hade gjort bort mig angående att få sommarvattnet påsatt gjorde det ännu jobbigare. "Vem i all världen går frivilligt med på att avstå från diskmaskin, innetoalett, dusch och andra bekvämligheter under sommaren för att bosätta sig på landet och leka lantliv i cirka 10 veckor?", tänker jag och drömmer om moderna husmodeller som Kannustalos "Lato" och fantiserar om ljusa inredningar, kök och badrum.

Men det är ju bara det att gamla hus har en själ. De har stått där i många år, i mitt fall sedan år 1900. De har sett människors liv, hört deras drömmar, sett deras förtvivlan, sorger, bekymmer, glädje och längtan. Det är därför jag också är speciellt förtjust i gamla kyrkobyggnader. Inte för att jag skulle vara särskilt religiös, utan mera för att det känns tryggt att tänka på alla de människor som genom århundraden besökt kyrkorna före mig. Det får mig att inse att jag bara är en liten del av mänskligheten genom alla tider och att om de klarat av att gå före mig, så gör jag det också när den dagen kommer.

Så efter några dagar, när man på något sätt har landat efter vårterminens stress och börjat andas långsamt och lugnt igen, förlåter jag huset och trädgården, kavlar upp ärmarna och börjar om igen med att städa huset och rensa ogräs i trädgården. Samtidigt fortsätter jag att drömma om hur här kunde se ut, men kanske det bästa av allt; medan jag tar hand om huset har jag jag gjort en god gärning. Jag har tagit hand om ett gammalt hus och inte låtit det stå och förfalla. Det känns faktiskt som om huset tackar!